Väck mig!

Orkeslös och nedstämd är min trädgård, vissen och ledsen. Solen strålar ner på den, men högar av grå löv har kompakt klibbat sig fast i varandra och lagt sig som en betongplatta över allt som vill spira.

Solen! Tekoppen! Näsan uppåt!

Några tag med räfsan och stora trädgårdstunnan framrullad, och därunder finns blekgula trädgårdshyacinter, ja, bara de saftiga aloeveratjocka bladen, men blommorna kommer ju senare. Ännu några tag med räfsan och där, är små silverludna skott från höstanemonens rötter. Nästa rabatt avslöjar röda rudbeckiaskott som jag blottlägger, trots att jag vet att jag bjuder in hararna på ett smörgåsbord. Jordgubbsplantorna är friska och starka och har redan nya bladrosetter, rabarbern har knutit sina klarröda nävar under jordern och kommer snart att visa sig både starka och stolta, hallonen har små knoppar och det lilla vackra körsbärsträdet Stella kommer också att blomma! Så många löften om en vår!

Jag häller upp ännu en kopp te, vilar i ljudet av diskmaskin och tvättmaskin och väntar på att våren ska komma och väcka till liv!

Väckt! För en vecka sedan var krusbärskvisten torr och död.

Torr, ful och utan blad

Resten av familjen gillar inte att jag tar in fula, torra kvistar, men jag ser potential i dem. Ge dem bara lite värme!

Vårtecken

Så fort jag ställt cykeln efter turen hem från jobbet och helgen inleds, går jag en runda i trädgården. Vi den här tiden på året brukar de gula krokusarna sticka upp sina gyllene knoppar ur fjolårslöven, så förväntningarna är höga. Och visst! Tre gula spiror lyser mellan murgrönans städsegröna blad och bokens brunröda, fällda.

Förvånande nog har även flera gullvivor börjat blomma på korta stänglar nära marken, julrosorna blivit fler, större och kraftigare än någonsin och kaprifolens första små blad sträcker sig mot himlen och ljuset från sina torra vindlande rankor.

Våren är på väg, mina vänner!