Borstnejlika på farfars grav

Borstnejlika

Jag har aldrig träffat min farfar, och trots att pappa och han var bästa vänner, eller kanske för att saknaden var för svår, så talade pappa nästan aldrig om farfar.

Dianthus barbatus

Vad han dock gjorde var att så borstnejlika varje år och vi plockade de blommande tvååringarna och satte dem i en vas på farfars grav.

Borstnejlikan står fint som snittblomma

Jag följde gärna med honom dit. I minnet finns krattade grusgångar, doften av kyrkogård från de låga buxbomshäckarna runt gravarna och pappas vördnad och högtidlighet. Att hämta krattan och den gröna vattenkannan i plast, tillsammans med pappa, och i tystnad dela något med pappa, det var så jag saknade den farfar jag inte hann lära känna.

Pappa har gått bort och igår mindes vi min pappa i en kyrka, tillsammans med den närmsta familjen. Det var vackert, med fina ord, musik och så vackra blommor. Att dela sorgen, känna värmen från de närvarande i den fina balansen mellan högtidligt, uråldrigt och personligt i nuet, gör saknade lättare att bära.

I min trädgård blommar borstnejlikan och jag ska fortsätta så den varje år.