Mormors pion

Rötterna till denna bondpion stod tidigare i en mycket vacker trädgård i Blekinge, min mormor och morfars trädgård.

När vi flyttade in i huset fick jag den i present och efter att ha testat den på olika ställen i trädgården hittade den sin plats i fjärilsträdgården.

Eftersom mormor alltid sa att en trädgård är som ett minnesalbum, fylld av glädje över växterna och personen man fått dem av, är pionen extra viktig. Den har också fått sällskap av en liten vit pion, som jag fått i födelsedagspresent av mina föräldrar och i år kommer den att blomma för första gången!

Farfars grav

Nog har jag vetat att jag var ett efterlängtat barn. Bortskämd med uppmärksamhet och med att bli lyssnad på, blev jag tidigt. Jag hade en mamma som bakade bullar med mig, en mormor som visade mig hur man stickar och målar naglarna, en morfar som lärde mig hoppa rep och multiplicera och en pappa som kunde allt och tog reda på sådant han ännu inte kunde. Det ni! Tänk att vara medelpunkten i den världen!

Jag ler åt mitt  barnaperspektivs naiva övertygelse om att vara utvald och centrerad, men känner mig så lyckligt lottad över att minnas denna känsla. Att jag fick en helt egen lillebror att vara storasyster till var ju inte heller helt fel. Wow! (Han var förstås också medelpunkten!)

Min familj har alltid funnits där, helt osjälvisk, i bakgrunden och har varit en trygghet som burit upp mig på osynliga armar och något jag fortfarande har lyxen av att ta för given, men det är ju inte så för alla alltid. Min farfar var bara 55 år när han gick bort i cancer, bara några veckor innan jag föddes. Det är sorgligt att pappa och hans pappa miste varandra så unga, men det är inte min historia att berätta. Det innebar dock att mitt barnajag levde med begreppet ”farfars grav” som något som också fanns i min verklighet och vardag. Från stunderna vid farfars grav har jag minnen av knastrande, krattade gångar med ljusgrå granitsingel, miniatyrhäckar av buxbom som luktar fränt som hos katter, av polerad svart diabas med guldbokstäver i relief som fingrarna kunde löpa upp och ner längsmed och plastkrukor med vissnade blommor, tunga gröna vattenkannor som gick mig till midjan och pappas allvarlighet.

Borstnejlika (Dianthus barbatus)

Pappa sådde blommor hemma i trädgården och vi plockade dem med kökssaxen, för de hade så svåra stjälkar att få av. Jag minns bara fragment, och minnena sitter i dofter, i metallen från saxen, pappas vida byxben, stjälkarnas seghet och blommornas klara färger. Borstnejlika, sa pappa att den hette, och den var så speciell som varken var ettårig eller perenn, utan en tvååring, som man fick vänta på, lite som lillebror. Man sådde första året och så blommade den nästa sommar, men den var värd att vänta på, för den stod så länge. Andra blommor vissnade, men bortsnejlijan stod kvar i vasen på farfars grav.

Jag träffade aldrig min farfar, som du förstått, och jag hade många fina vuxna runt mig, så det gick ingen nöd på mig, men i vår trädgård blommar i år ett fragment av ett barndomsminne och jag minns min pappas allvarsamhet vid min farfars grav.

God morgon!

Ljuva sommar! Att barfota ta en runda i trädgården i tystnad tillsammans med tekoppen redan innan jag vaknar riktigt, det är lycka! Passar på att sträcka på mig, andas djupt och tillåta mig att känna efter lite. Välkommen, du nya dag!

Allium

Alunrot

Liljekonvalj

Ett så vackert ord det är, ”liljekonvalj”. Det blir så mjukt med L och J tillsammans och så fin rytm när det finns med två gånger. Den perfekta ytan på de vita klockorna gör också blomman ytterst tilltalande, vilket vi kan se i konstverk och på tapeter, men det inte ordet ”liljekonvalj” eller dess utseende som är det mest slående, utan den behagliga doften. Samtidigt som kvällsljuset drar över himlen och alla trädgårdens vita blommor tar ett kliv framåt i synfältet, vaknar också doften i blommorna och lägger sig tung över rabatten. Om ord kunde beskriva denna doft, så kunde ”lycka” passa in.

Liljekonvalj i skuggan under den lilla blodlönnen

Tre klättrande vänner

En färg som liknar en mulen hösthimmel är inte det mest upplyftande när man bor i Skåne och himlen tar just den tonen stora delar av året, men det är den färg som arkitekten valde åt vårt område för 15 år sedan, och de flesta av oss har valt att vara originalet troget. Som bakgrund till det rödbladiga rådhusvinet (parthenocissus tricuspendata)  är det dock en tilltalande färg, och snart är det kanske den röda färgen som dominerar på planket, för rådhusvin vill gärna ta över. Inte mig emot.

Vår söta lilla alpklematis (clematis alpina) kommer förhoppningsvis att svinga sig uppför väggen i år. Hos vår kära granne växer den så frodigt och generöst att en avkomma fått flytta hit till andra sidan häcken. Blommorna! Så intensivt djupblå!

För att pollinera vår ”minikiwi” behövde vi en kameleontbuske (actindia kolomicta), och här har den börjat klänga sig upp i sin ställning av armeringsjärn. Att det inte blir så mycket frukt gör ju inget när man kan glädjas åt dessa vackra blad!