Farfars grav

Nog har jag vetat att jag var ett efterlängtat barn. Bortskämd med uppmärksamhet och med att bli lyssnad på, blev jag tidigt. Jag hade en mamma som bakade bullar med mig, en mormor som visade mig hur man stickar och målar naglarna, en morfar som lärde mig hoppa rep och multiplicera och en pappa som kunde allt och tog reda på sådant han ännu inte kunde. Det ni! Tänk att vara medelpunkten i den världen!

Jag ler åt mitt  barnaperspektivs naiva övertygelse om att vara utvald och centrerad, men känner mig så lyckligt lottad över att minnas denna känsla. Att jag fick en helt egen lillebror att vara storasyster till var ju inte heller helt fel. Wow! (Han var förstås också medelpunkten!)

Min familj har alltid funnits där, helt osjälvisk, i bakgrunden och har varit en trygghet som burit upp mig på osynliga armar och något jag fortfarande har lyxen av att ta för given, men det är ju inte så för alla alltid. Min farfar var bara 55 år när han gick bort i cancer, bara några veckor innan jag föddes. Det är sorgligt att pappa och hans pappa miste varandra så unga, men det är inte min historia att berätta. Det innebar dock att mitt barnajag levde med begreppet ”farfars grav” som något som också fanns i min verklighet och vardag. Från stunderna vid farfars grav har jag minnen av knastrande, krattade gångar med ljusgrå granitsingel, miniatyrhäckar av buxbom som luktar fränt som hos katter, av polerad svart diabas med guldbokstäver i relief som fingrarna kunde löpa upp och ner längsmed och plastkrukor med vissnade blommor, tunga gröna vattenkannor som gick mig till midjan och pappas allvarlighet.

Borstnejlika (Dianthus barbatus)

Pappa sådde blommor hemma i trädgården och vi plockade dem med kökssaxen, för de hade så svåra stjälkar att få av. Jag minns bara fragment, och minnena sitter i dofter, i metallen från saxen, pappas vida byxben, stjälkarnas seghet och blommornas klara färger. Borstnejlika, sa pappa att den hette, och den var så speciell som varken var ettårig eller perenn, utan en tvååring, som man fick vänta på, lite som lillebror. Man sådde första året och så blommade den nästa sommar, men den var värd att vänta på, för den stod så länge. Andra blommor vissnade, men bortsnejlijan stod kvar i vasen på farfars grav.

Jag träffade aldrig min farfar, som du förstått, och jag hade många fina vuxna runt mig, så det gick ingen nöd på mig, men i vår trädgård blommar i år ett fragment av ett barndomsminne och jag minns min pappas allvarsamhet vid min farfars grav.