Innergården i förvandling

Vår stenlagda gård, med hårdgjord yta, stabil nog att hålla för bilar, har aldrig använts till annat än samvaro, innebandy och grillning. Min första tanke när jag såg ritningen till huset för sexton år sedan, var att carporten skulle bli ett stort växthus och sedan dess har oändligt många idéer väckts och förkastats. Förra sommaren bytte vi ut lite plank mot vägg och fick det mer ombonat och mer lä i vårt sommarrum. I år har vi mycket mer på gång!

Vi började med att flytta ut cyklarna utanför grinden och göra en egen uppställningsplats för dem. Det blev ganska bra, men är lite för trångt för dem. Det lilla körsbärsträdet står plötsligt helt fel, men har aldrig varit vackrare och är just nu översållat av tusentals mjuka, varma, ljusrosa snöflingor. Flytta det eller göra sig av med någon cykel?

Våra två bilar behöver mer yta, så då bestämde vi oss för att ta bort passagen mellan parkeringsplatsen och gården och bredda bilparkeringen genom att flytta grinden från den östra sidan, nära tvättstuguentrén, till södersidan, nära carporten. Vi bytte helt enkelt ut hålet vid grinden mot en bit plank från södersidan. Det låter kanske lätt, men flera plankor var murkna och oanvändbara. Vi fick ihop det genom att riva det minsta planket på västersidan, vid förrådet, och återanvända brädorna. Det blev en fin och naturlig väg att gå, fikonträdet fick mer plats och där planket stod skiner solen in.

Sedan blev det plattornas tur. Sten för sten sprutades med högtryckstvätt och alger och och smuts trycktes bort. Betongplattan i sommarrummet fick också en omgång och så flyttade vi grillplatsen till pergolan och byggde ett avlastningsbord.

Mörkgrå betongsten med
svamp, mossa och alger

Hittills har förändringarna bidragit till att det är renare och luftigare på gården. Vi firade etappmålet med att grilla lax och dricka champagne. Fortsättning följer!

Nyinvigning

Toppdressa gräsmattan

Förra sommarens värmebölja lämnade efter sig en frasigt brun gräsmatta med både gulnande tuvor av mossa och stora ogräsinbjudande hål. Jag har börjat fundera på alternativ till den, för handen på hjärtat, är det hållbart att önska en gräsmatta om den kräver gödning och vattning? Å ena sidan kliar det i fingrarna att riva upp gräsmattan helt. Å andra sidan är det underbart att gå med nakna fötter över en djupt grön matta i sval morgondagg. Är det ens sommar utan den känslan?

Konstgödning och bekämpningsmedel ska vi försöka undvika, men nu har gräsmattan i alla fall blivit luftad och toppdressad, så vi gör ett försök till. Kräver den för mycket får jag jobba vidare på idén med timjan och oregano istället för gräs i gräsmattan. Kanske jag kan testa idén i mindre skala på södersidan... En stig med trampsten i oregano, istället för hårdtrampad jord med grästussar... Återkommer!

Luftade rötter, gräsfrö och toppdress. I förgrunden nyutslagen oxelhäck.

Mitt val av kompost

Vi beställde vår
jorakompost direkt
från Joraform

Varför vill man ha en kompost? En önskan om att sluta kretsloppet? En glädje i att förädla illaluktande sopor till trädgårdsgödning? En miljömedvetenhet? Det En lättja i att slippa åka iväg och köpa näring och slänga löv? Det finns nog många svar på den frågan. För min del handlar det om att det är kul att pyssla och ta hand om komposten och hålla den levande, samt att minska på konstgödning och bidra till ett mer hållbart samhälle.

Så varför har jag tunna som hämtas av kommunens avfallshanterare, istället för en traditionell kompost? I och med att vi inte har stora, tomma ytor i vår lilla villaträdgård, så vill jag inte ha kompost för löv och gräsklipp. Det tar helt enkelt för mycket plats och för lång tid för processen. Dessutom behöver man vara noggrann så att frö- och rotogräs inte hamnar i en sådan kompost i och med att man då sprider ogräset igen när man använder den färdiga komposten i rabatterna. Vid höga temperaturer kan ogräset förstås dö, men det är inte alltid en trädgårdskompost blir så varm. En tredje anledning är att det är ett tungt grävjobb som tar några timmar några dagar om året, i och med att trädgårdskomposten behöver vändas för att syresättas, så att förbränning och förmultning hålls igång.

Två pallkragar som jag tidigare har odlat i fungerar
som enkel kompost för löv och kvistar.

Lådan fylls på ett par timmar, men innehållet sjunker ihop
så lika mycket till ryms inom en vecka.

Ändå... på våren när trädgårdstunnan som hämtas av trädgårdsavfallssopbilen var fjortonde dag, så snabbt blir full, undrar jag varför jag inte bara sätter igång en vanlig kompost. I år blev jag dessutom inspirerad av en av mina vänner, som precis skulle bygga en stor kompost med två eller tre fack. Hon var så entusiastisk och trots min skeptiska inställning, tog jag fram ett par pallkragar och satte igång, och nu samlar jag gräsklipp, löv och pinnar från häckklippning i lådan. Innehållet sjunker ihop och vi kan fylla på mer i takt med att trädgården vårstädas, men börjar förmultningen? Orkar jag hålla på med luftning och vattning, kol-/kvävebalans och omgrävning? Kanske... men när det finns plats i tunnan, så flyttar jag nog successivt över avfallet och låter det hämtas. Det känns också som att den där högen är en inbjudan till sniglar, möss och råttor, och jag tycker att de passar bättre i skogen än bland villor. Råttor är nog egentligen inte så lockade av just min komposthög, eftersom jag aldrig lägger matrester i den, men den kan fortfarande vara ett fint gömställe för dem, och i Malmö finns det många råttor, har jag hört!

Så nu vet du varför jag inte brukar ha en gallerkompost, öppen komposthög eller grön plastkompost, men jag sa ju att jag komposterar...

Jag har valt en hushållskompost för matavfall. De bruna påsarna med matavfall som hämtas i tunna använder jag till fisk-, fågel- och köttrester, men allt annat läger jag i den egna komposten. Komposten klarar kött också, medför det behöver man tillstånd från kommunen, och det kostar nästan tusen kronor, så då är det lättare att låta bli. Ben och äggskal bryts ju inte heller ner, så det får åka iväg av den anledningen. Var tredje dag ungefär matar jag komposten med det jag samlat ihop. Teblad, torrt bröd, kaffebönor, potatisskal, äppelskruttar och yttre salladsblad i mindre bitar, varvas där med finfördelat, torrt kompostströ.

Jag har valt en modell som ser ut som en tombola, som jag snurrar på när jag går förbi. Den har två fack och jag fyller på det första i två-tre månader och sedan får innehållet i första facket eftermogna tills det andra facket är fullt. De blöta matresterna innehåller mycket kväve och kompostströet, som är torr torv och torkade kvistar, innehåller mycket kol. Känner man på den ska den kännas fuktig, men inte blöt, ungefär som en urkramad disktrasa. Är den för torr får man vattna och är den för blöt får man tillsätta mer strö. Detta är att hålla koll på kol-/kvävebalansen och är så lätt i min kompost! När det regnar rinner lakvattnet ut ur springorna undertill och går förstås att samla upp och näringsvattna med. Luktar gör den bara om den är för blöt eller inte blivit snurrad på under en lång tid. Snurrningarna av ”tombolan” gör att innehållet både blandas och syresätts. När båda facken är fulla så är det första facket färdigt att skördas på fin näring och när man tänker efter, faktiskt i stort sett samma näring som jag har fått i mig, i och med att komposten och jag är matade med samma matvaror.

Så här ser komposten ut efter vintervilan. I maj lägger jag ut den i köksträdgården, rabatterna och i häcken.

Min kompost  har snart tio år på nacken och skruvar och beslag har rostat, men jag räknar med att den håller många, många år till. Jag är nöjd med mitt val av kompost.

JoraformJoraformJoraform

Tomaternas okrönta drottning

Sommaren är räddad av min kära vän och granne! Ett pling på dörren, ett varmt leende och en kram, och jag behöver bara säga ”ja tack!”, så trängs strax små vackert skolade tomatplantor på en bricka i köket.

Utan henne hade det blivit en tomatlös sommar i år. Vintern gled över i mer grått väder och veckorna gick utan att fröerna kom i jorden. Papper fylldes av skisser på andra drömmar, men i fönsterkarmarna var det ingen trängsel. Lika bra, tänkte latmasken i mig, vi kommer nog att missa vattningen i sommar, och när tomaterna är klara så köper msn ett kilo för en tia... Så plötsligt strålade solen in genom fönstren och tulpaner stod i knopp där utanför och det blev uppenbart att något väsentligt saknades.

Nu njuter jag av den skarpa doften från bladen och tittar till mina adopterade små telningar flera gånger om dagen och längtar efter smaken av de solmogna röda och gula körsbärstomaterna. Vilken tur jag har som är vän med tomaternas okrönta drottning!

Katsura

Detta lilla träd är en prydnad året om, men just nu är det nog som vackrast. Skira grenar överströdda med blekgulgröna hjärtan får mig att stanna upp i steget. Vilken lycka att det står precis här, utanför köksfönstret, så jag ser det varje gång jag tittar ut! Om du bara ska köpa en växt till din trädgård, satsa då på ett litet träd av en hängande Katsura (Cercidiphyllum japonicum ’Pendula’)!

Ännu är det vinter?

Hundra meter på cykel och ögonen rinner, och så är det varje år. Mascaran ligger i svarta pölar på kinderna så fort träden börjar blomma. I år satte hasseln igång i slutet av januari och snart tre månader senare har al, alm och ek tagit över stafettpinnen. Finns det något säkrare vårtecken för en pollenallergiker? Nja. Ännu är det ju vinter och dessutom kräver både meteorologer och skeptiska icke-allergiker mer synliga bevis, som termometer och mer färgglada eller överdådiga blommor, för att låta sig övertygas. Så varsågoda! Ännu är det vinter, men här kommer några tecken på att våren är på väg.