Alliumfrösådder preskriberas inte

Allium i olika sorter är så vackra att de tar andan ur en. De stora bollarna är nog mina favorit och jag hade hoppats på en sådan, så var denna kommer ifrån har jag ingen aning om, men njuter av den likväl.

Varje boll som blommat över gräver jag ner, och detta kan vara resultatet av en sådan aktivitet. Första året ser de ut som gräs, fast ganska ofta med en liten svart frökapsel i toppen. Andra, tredje och fjärde året ser de också ut som gräs, fast lite längre och kraftigare för varje år. Någon gång då, behöver lökarna grävas upp och planteras med lite mellanrum, för att kunna växa till sig, och sedan dröjer det inte många år innan löken står i blom. Risken fram till dess är att man helt glömt bort vad och var man sått, som i mitt fall, eller att man rensat bort stråna. I år har jag i alla fall denna vackra allium på minst tre olika ställen i trädgården och jag är ganska säker på att jag själv är ansvarig för det. Alliumfrösådder preskriberas inte.

Liljekonvalj

Längs med kanten på Ryssberget löper en stig som i folkmun kallas Karl XI:s ridväg, fick jag reda på av min morfar när jag var liten. Han växte upp på Helleströmsgatan i Sölvesborg och rörde sig säkert fritt över ängarna och i skogarna på Ryssberget när han var barn på 1920-talet. Som pensionär tog han dagliga promenader på skogsvägarna han kände som barn och mitt tonårsjag följde ibland med honom. Om våren, när bokskogen är nyutsprungen och är som vackrast, tänker jag alltid på de där promenaderna och speciellt på Karl XI:s ridväg. När vi gick där på stigen, morfar och jag, förändrades plötsligt hans gång, kroppen blev lättare och stegen spänstigare.
- Här, just här, plockade jag alltid liljekonvaljer till mor, sa han, och jag kunde se en liten lintott i kortbyxor framför mig, springande över stigarna med en bukett av det vackraste mor visste. Jag kan känna glädjen i hennes bröst över den lille omtänksamme pojken och glädjen i mitt över att ha delat så mycket med min morfar.

Idag började de första liljekonvaljerna i min trädgård att blomma och även om morfar alltid är nära i mina tankar, trots att han lämnade oss för tio år sedan, så är han ännu lite närmre idag.

Kvällssol

 Varm kvällssol, varmgula tulpaner och nyutslagen häck. Välkommen sommar! Vi har längtat!

...med sköna gröna kläder...

På knä i rabatten nynnar jag alltid på en psalm som vi sjöng på skolavslutningarna när jag var liten. "Av rika löv är grenen full/och jorden täckt sin svarta mull/med sköna gröna kläder" och jag tänker på att det inte är meningen att jord ska ligga bar. Bara man rör runt med en spade i jorden, rör man upp nya frön, luckrar så att vattnet kan sugas upp, och vips har man något nytt på gång att spara, flytta eller rensa bort.

Teveronika, grästuvor, maskrosor, tusensköna, våtarv, kvickrot och en massa andra ogräs gör mig sällskap och varje gång jag river, gräver eller lirkar bort dem, tänker jag på att jordens svarta mull är täckt av sköna gröna kläder.

Jag planterar så tätt att jag inte ger så mycket utrymme för ogräset och oftast räcker det att rensa igenom trädgårdens rabatter och gräsmattor en gång på våren och en gång på hösten. Det är också då jag har funnit rariteter som självsådd hasselört, dvärgsyrén och buddleja. Jag försöker samla ihop all hasselört i två av rabatterna, men rötterna luktar så obehagligt att jag drar mig för det, så oftast får de stå kvar. Dvärgsyrénen är ännu bara en pinne, men den har fått en plats vid magnolian. Det tar många år innan den blir något annat än en pinne.

De sköna gröna kläder som täcker jorden mest effektivt näst efter gräsmattan, är nog liljekonvaljen. Svärmor kom med rötter för några år sedan och varnade för att de sprider sig lätt. Nu väntar jag på att fler ska sticka upp sina spjut ur myllan, i denna ljuva sommartid.

Alpklematis

För första gången i vår trädgård, första blomman, på första stängeln, ja, nu har den slagit ut, alpklematisen (Clematis alpina) med sina aklejliknande blommor i starkt blåviolett.

När den har blommat klart för i år ska jag finna en ny plats för den. Jag funderar på om den kan samsas med klätterrosen i österläge. De blommar ju inte alls samtidigt och klätterrosen kanske vill ha lite sällskap. Å andra sidan står den i vår vita rabatt och alpklematisen är allt annat än vit. Jag funderar på att låta den samsas med vårt blåregn, men det är lite trångt i den rabatten. Balkongen är ännu en outnyttjad yta. Kanske den kan få bo i en kruka där. Det tål att tänkas på... Under tiden ska jag njuta av dess blomning!