Planering

Det är väl oftast så här det går till. Något som inte är riktigt bra ligger och skaver ett tag och så får en idé fäste och en planering tar form. Skriver jag inte ner, så glömmer jag och även om jag skriver ner så glömmer jag. Undrar hur mycket av det här som blir gjort i sommar.

Förvuxet

Efter ett tiotal år av grävande, planterande, flyttande, vattnande och väntande har jag hitta många kombinationer av perenner, annueller, buskar och lökar som jag är speciellt fäst vid. Kungsängsliljan (Fritillaria meleagris), den vita tulpanen och pärlhyacinten (Muscari armenicum) är en av dem. Även i ösregn lockas jag ut för att titta på dem.

Det är underbart att de kommer år efter år, men så småningom blir rabatterna förvuxna och förvildade, framförallt som jag inte kan låta bli att "spara" alla fröställningar genom att gräva ner dem i luckor mellan perennerna eller strö ut dem här och var.

Två av rabatterna är i skriande behov av renovering, framförallt för att lökarna vuxit till sig i fem-åtta år, men inte blir något för att de står så tätt. Inte vet jag heller om det är Allium eller pingstlilja jag har grävt ner frö till, så det blir svårplacerat.

Här trängs kantnepeta (Nepeta Faassenii), blå bolltistel (Echinops bannaticus), bondpion (Paeonia festiva), narcisser, allium och perenn brudslöja (Gypsophila panuculata) mellan rosenflockel (Eutrochium purpureum), dvärgsyrén (Syringa meyeri Palibin) och fjärilsbuske (Buddleja davidii), och det enda sättet att få någon ordning i kaoset är att försiktigt gräva upp allt med ytliga rötter, bada rötterna rena och försiktigt skilja dem åt.

Mellan oxelhäcken i tomtgräns och våra höga gräs, planerar jag att göra en barnkammare för lökväxter. Det blir mycket härligt grävande!

Kom Värme! Kom Humlor!

Vi behöver våra medhjälpare i trädgården. Nematoder och bakterier gör köksavfallet till mull, småfåglarna hindrar myrorna som bygger dränering under gräsmattan från att bli myriader och humlor och bin ger blåbärs- och körsbärsblommor ett andra liv i form av goda bör ich frukter.

Denna vår är kall och i trädgården har det ännu bara skymtats några enstaka humlor. Hoppas värmen och bina kommer till helgen, för nu blommar körsbärsträdet Stella snart!

Katsuran

Frosten förvandlade de första sköra löven till svarta sotflagor, men den återkommer med nya friska blad.

Aj, vad fint det blir!

Efter ett par timmar på knä med maskrosjärnet och lövkorgen är rabatterna mot gatan lite mer prydliga och jag har konstaterat att liljekonvaljen, nävorna, rudbeckiorna, rosorna, alunroten och hasselörten skjuter skott och kommer även i år. Magnolians knoppar har börjat öppna sig och de skyddande ytterhöljena dunsar till marken som tjocka filtar som magnolians knoppar kastar av sig. Musklerna ömmar och jag får pausa tills imorgon. Nu en kopp te med näsan mot solen!

Kan man minnas utan ord?

Vet du vilken mossa jag menar om jag beskriver hur den växer i en tunn matta direkt mot sval granit, hur det luktar tungt av jord om man pillar med sina barnahänder och hur svalt och nästan fuktigt det känns att sticka in sin hand därunder? Har du också lärt känna skogen så?

Så längesedan. Så gör jag aldrig längre. Jag sitter aldrig länge på en sten i bokskogen, och om jag gjorde det skulle jag inte pilla sönder mossan, utan klappa den försiktigt och vara tacksam över att få ta del av skönheten. Idag ser jag att jag som människa bara lånar ögonblicket från en större rymd av tid och att det i mitt lån också ligger ett ansvar att inte förbruka det vackra.

Barnet och Vuxnet. Samma sten med mossa och samma ögonblick, sett ur ett större perspektiv. Jag är tacksam över all den stilla tid jag hade i bokskogen som barn och över att jag ännu minns känslan mot fingrarna, dofterna och den ordlösa helheten som omslöt.

Utan upplevelse, inget att uttrycka. Utan ord, inget minne.

Vårvärme

Primula veris

Anemone nemorosa

Helleborus niger

Tussilago farfara

Som barn fick jag namnen gullviva, vitsippa, julros och hästhovsört med mig. Mina föräldrar gav mig namnen och jag bar dem med mig och hälsade på blommorna inuti mitt huvud varje gång de mötte mig och lyste mot mig. Som vuxen fick jag de latinska namnen och började hälsa på blommorna med även med de namnen. Är det samma växt för mig? Samma relation? Låter inte det latinska lite större, stoltare, mer avlägset? Jag vet inte. Kanske bara lite mer vuxet?