Kan man minnas utan ord?

Vet du vilken mossa jag menar om jag beskriver hur den växer i en tunn matta direkt mot sval granit, hur det luktar tungt av jord om man pillar med sina barnahänder och hur svalt och nästan fuktigt det känns att sticka in sin hand därunder? Har du också lärt känna skogen så?

Så längesedan. Så gör jag aldrig längre. Jag sitter aldrig länge på en sten i bokskogen, och om jag gjorde det skulle jag inte pilla sönder mossan, utan klappa den försiktigt och vara tacksam över att få ta del av skönheten. Idag ser jag att jag som människa bara lånar ögonblicket från en större rymd av tid och att det i mitt lån också ligger ett ansvar att inte förbruka det vackra.

Barnet och Vuxnet. Samma sten med mossa och samma ögonblick, sett ur ett större perspektiv. Jag är tacksam över all den stilla tid jag hade i bokskogen som barn och över att jag ännu minns känslan mot fingrarna, dofterna och den ordlösa helheten som omslöt.

Utan upplevelse, inget att uttrycka. Utan ord, inget minne.