En kär vän upplyste mig om att det gjorts undersökningar som visar att kråkor aldrig glömmer ett ansikte, och att de varnar varandra om en person som varit elak mot dem närmar sig. Alltså borde de även kunna jobba i par.
Eftersom vår ansiktslösa fågelskrämma aldrig har gjort dem något ont, så är det nog bara jag som blir skrämd av henne. Å andra sidan börjar jag vänja mig vid henne nu, och det kan ju vara trevligt med lite sällskap i trädgården, för mig och kråkorna.
Artikel i New York Times
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar