Byggprojekt

Våra goda vänner funderar en kort stund på vad de vill bygga och sätter sedan igång. Resultatet blir häpnadsväckande och coolt och så plötsligt sitter vi i deras nya uterum eller under en ny pergola. Igår träffade vi andra vänner, som glatt berättade att en släkting till dem byggde en lekstuga uppe i ett träd med ett snyggt trädäck med räcke runtomkring till sin dotter - på en enda helg! Jodå! Vissa kan!

Jag är så djupt imponerad av dessa handlingskraftiga människor som vet hur och vad de ska bygga, och sedan raskt genomför det. För oss tar allt lång tid. Ställtiden innan ett projekt som kräver hammare, skruvmejsel eller pensel kan vara flera år. Vi har till exempel inte målat någon vägg alls sedan vi flyttade in i vårt hus för över tio år sedan, och det är ändå något vi kan göra. Kanske beror det på att jag ogillar projekt under processens gång. Jag gillar att planera och skissa, jag gillar resultatet och jag gillar till och med själva arbetet, men jag gillar inte stöket. Kladdiga klumpar med färg som jag råkat trampa i och klafsat runt med över snygga stenplattor är djupt otillfredsställande. Alltså bättre att låta bli! Eller?

Med detta i åtanke är det lite märkligt att vi har satt igång ett litet projekt i vårt sommarrum, som kommer att ta en hel semestervecka och som knappt kommer att synas. De tio brädorna längst in till höger i sommarrummet, ska ersättas av nya friska brädor.

Vi skyndar långsamt och så här ser projektplanen ut:
Dag 1: Handla brädor
Dag 2: Ta ner det gamla och såga
Dag 3: Måla
Dag 4: Måla alla brädor en gång till
Dag 5: Kapa ett hör på en bräda och skruva upp en tvärslå
Dag 6: Sätta upp brädorna
Dag 7: Städa undan och inreda rummet igen (med samma saker)

Min förhoppning är att vi klarar av dag 5-7 på en dag, men det är många kannor te som ska drickas, många fina människor som ska pratad med och många lugna semesterminnen som ska njutas också, så om det tar fem dagar eller sju, spelar inte så stor roll.

Dag 1. Valmöjligheter

Dag 2. Utblick

Dag 3. Torkstation

Girlanger

För en vecka sedan satte jag upp några trådar i taket i vårt sommarrum och ledde in piprankan att klättra på dem. Det blir vackra girlanger i taket. En pipranka som är etablerad klätrar snabbt och idag fick jag spänna upp en ny tråd, så rankorna kan ta sig vidare. Inte trodde jag att de skulle växa nästan meter under en vecka. Undrar hur lågt den hinner under säsongen.

Pipranka (Aristolochia macrophylla)

Vi har två olika piprankor. Den ena köpte vi när vi flyttade in i huset, och den andra fick jag som present för några år sedan. Den första är den småbladiga sorten och den är lite mer ärtigt grön i färgen, medan den senare är storbladig och lite mer gulgrön. Underbara båda två!

Två sorters pipranka

Piprankan hinner klänga några meter på en månad!

Den första klippte vi ner till basen förra året och visste inte om den skulle klara sig, men det var inga problem. Den har hittat två stolpar att klättra på och fyller snabbt spaljén med friska blad. Den andra ser du längst bort i bilden.

Hur blev det då? En månad senare är den gröna girlangen tät och frodig och rör sig behagligt i vinden. Även blåregnet har fått en tråd att slingra sig kring och det är mysigt och ombonat i sommarrummet.

Långsiktighet

- Hur länge har ni tänkt bo kvar i ert hus?
Frågan kom från en ny bekantskap, som jag haft turen att börja lära känna.
- Alltid, tror jag. Om vi inte hittar en stor lägenhet med takterrass mitt i stan för en billig penning, förstås. Hi hi.

Vem kan ana att det står ett träd i denna rabatt?

Kan du skymta ginkgon?

Innan bladen har kommit hjälper
lerkrukan mig att hitta den.

Funderade inte vidare på det, för allt har sin tid, och just nu är det just nu, men så gick jag en liten runda i vår lilla trädgård och tittade till de gula rudbeckiorna, som just slagit ut, och ja, där i rudbeckiornas skugga, fick jag en glimt av hur långsiktig min planering av trädgården är. För tre år sedan köpte jag skott till två ginkgo-träd (ginkgo biloba), då tio centimeter höga. Efter en vinter inomhus fick de sin plats i trädgården, och jag satte dem i två olika rabatter på lagom avstånd från tomtgräns. De har vuxit tio centimeter sedan dess och det dröjer innan de är tio meter höga träd. Kanske kan någon hänga en hängmatta mellan dem om femtio år, och lägga mig i den. Jag tror att det var svar på hur länge vi planerar att bo kvar i huset.

Sommarrum

Vilken sommar vi har! Varje kväll kan man sitta ute och ikväll blev det roiboste tillsammans med en kompis, lite småsnack om deras senaste resa, om vår gemensamma för en vecka sedan och om hur skönt det är att vara hemma också. Dessa underbara kvällar ger energi till resten av året!

Sommarrummet är vår carport, som inte har använts till någon bil på många år. Vi har funderat mycket på om rummet skulle byggas om med skjutbara glaspartier, göras till ett eget rum som var vinterbonat, eller till gym, hobbyrum eller vinterträdgård, men vi landar hela tiden i ingenting. Rummet är fint som det är, med tyg som väggar och ett tydligt ”utomhus” fast med vindskydd, solskydd och regnskydd. Kanske blir dock sommarens projekt att byta ut ett av tygen mot plankor. Kanske.

Vinrankorna på södersidan har vi låtit växa upp över plankets kant i år och jag måste minnas att sätta upp klätterhjälp till dem nu i veckan. Ska bara bli klar över om de ska ledas in över bordet som ett grönt inomhustak eller ledas upp som vägg.

Glömsk semestervattnare

Har det hänt dig någon gång, att du har suttit i godan ro i din trädgård, kanske med en sprakande brasa framför dig och du har tyckt att livet är bra gott att leva ändå? Har det hänt dig att du, när stress och krav rinner av dig, har tänkt på en god vän som du snart träffar igen, när denne kommer hem från sin långa semester? Har det hänt dig att det då fladdrar förbi en liten tanke som får dig att sätta dig käpprakt upp och stirra förfärat framför dig, med en kall hand som har gripit tag om ditt hjärta:
- Skulle jag vattna deras trädgård? Eller var det svägerskan som skulle göra det i år? Jag minns inte!
Det hände mig igår.

Det går ju inte att vänta på svar på det SMS:et så redan innan frukost idag är jag där och tittar till. Troligen har det varit någon annan där, för några av rabatterna är fuktiga trots den ihållande värmen, men det kan ju också bero på det skuggiga läget. Tre krukor står i gassande sol och de är alldeles för lätta. De kan inte fått många droppar. Vattnet rinner rakt igenom, så jorden är för torr för att suga upp det. Jag skrapar försiktigt med nageln längst ut på en grenspets, och drar en lättnandens suck när den är frisk och grön under barken. Finns det liv finns det hopp! Jag låter slangen ligga och droppa försiktigt i krukan medan jag joggar ett par kilometer. När jag kommer tillbaka har jorden börjat suga upp vattnet, men krukan är fortfarande lätt.

Jag återupprepar proceduren och tillslut har benen fått vad de klarar av för dagen och krukorna tunga och vattenstinna. Jag skriver nästa SMS om att trädgården lever och kommer att repa sig.

Min kära vän svarar att det var hon som hade glömt fråga mig i år och att hon hade räknat med en vanlig svensk sommar. Så snällt av henne att skriva så. Sådana vänner måste man vara rädd om. Hoppas att vädret håller i sig, för då vill jag bjuda henne på en lugn, skön kväll framför elden när hon kommer hem igen.

Hör taggar hemma i en trädgård?

Köksträdgården i söderläge är ett trevligt ställe så här års. Idag har jag stannat vid hallonen så fort jag passerat och letat upp en handfull stora, söta bär varje gång. Det är så gott!

Hallonens taggar är små och överkomliga, men björnbärets taggar sitter fast som med hullingar och verkar vilja göra mig illa. Hör verkligen taggar hemma i en så trevlig hörna av trädgården som vår fina köksträdgård? Att fastna i en ranka gör ju ont, och en tagg i fingret kan förstöra en hel dag innan man får ut den rackaren. Det hade varit så lätt att bara slänga plantorna, men å andra sidan är det ju gott, och jag har ju köpt plantorna för att vår son önskade sig björnbär när han var liten. Lite blödig är jag  allt. Och så är det ju så svårt att döda något som lever.

Efter långt övervägande bestämde jag mig idag för att spara våra taggiga buskar.

Krusbär

Krusbären fick en helt egen odlingslåda på innergården och när de står för sig själva blir de inte lika farliga. Vi har en fin gul sort (Ribes Hinnonmäki gul) och en röd sort som växer mer upprätt och som jag tappat bort namnet på. Krusbärsplantorna tycker jag egentligen om, för de kommer med blad så tidigt om våren, och så är min man så förtjust i smaken, men eftersom jag inte äter så många av dem så sticker jag mig inte så mycket heller.

De björnbärsrankor som ger bär nästa år

De taggar som får mig att bryta ut i flest förbannelser och svordomar är ändå björnbärets och trots att vi har haft rötterna i många år, har det ännu inte blivit så många bär, för jag går hårt fram med sekatören som motangrepp. Eftersom jag nu bestämt mig för att behålla fick jag angripa de långa rankorna med ny taktik och björnbärets nya skott, som ska ge björnbär nästa år, fäste jag försiktigt mot spaljén. Nu vet jag var jag har dem, och kan förhoppningsvis undvika rivsår och taggar.

Den lilla, lilla plantan med tayberries eller björnbärshallon på svenska (Rubus’Tayberry’), fick också en ny plats och vill kanske rota sig bättre nu. Korsningen mellan björnbär och hallon är delikat, med stora fasta bär som smakar hallon, eller är det björnbär? Röda är de i alla fall.

I omplanteringens spår har det blivit några plantor över, så om du vill ha taggar i din trädgård så är det bara att komma och hämta. Sex stycken små björnbärsplantor och tre krusbär, har jag till dig, om du kan tänka dig att ha taggar i din trädgård.

Oläsliga och vittrande etiketter

Vilken sort är det? Jag vet att jag köpte växten på plantskolan och att det var en speciell sort, men vilken? Jag kanske har sparat etiketten någonstans, eller låtit den sitta kvar runt växten. Ett par år funkar det, sedan har etiketten vittrat eller bokstäverna bleknat bort. Varför har jag inte system för detta?

Rosenvial

Perenner är så mycket lättare för mig än annueller, eftersom jag är bekväm av mig och gillar att plantera endast en gång. Därför blev jag mycket glad när jag för några år sedan fick ett skott från en perenn luktärt av min svärmor. Någon luktärt är det förstås inte, då den varken är annuell eller doftar, men eftersom den är så lik, så är det svårt att lära in dess rätta namn.

Tyvärr lyckades jag rensa bort det lilla skott som jag fått, något som nästan aldrig händer mig eftersom jag rensar så sällan, men som tur var hade svärmor sparat några ärtskidor med frön, och nu några år senare, blommar den rikligt för första gången och den har också fått en egen ställning eller spaljé att klättra i.

Rosenvial (Lathyrus latifolius) är inte speciellt ovanlig vildväxande i dikesrenar och runt ängar här i södra Skåne, men jag har ändå inte lagt märke till den förrän jag fick skottet av svärmor, och det ju så hjärnan fungerar; vi ser det vi vill se. Kanske är den ovanligare i Blekinge, men det lustiga är att min mamma, i samma stund som jag fotade min blommande rosenvial, fäste blicken på precis samma växt, i en backe där hon går så gott som dagligen hemma i Blekinge. Hon fascinerades av dess färg och plockade hem en bukett och en stund senare hade jag ett färskt meddelade från henne och pappa om en ny växt som de hade hittat. Så kul att vi njuter av samma blommande växter samtidigt.