Har det hänt dig någon gång, att du har suttit i godan ro i din trädgård, kanske med en sprakande brasa framför dig och du har tyckt att livet är bra gott att leva ändå? Har det hänt dig att du, när stress och krav rinner av dig, har tänkt på en god vän som du snart träffar igen, när denne kommer hem från sin långa semester? Har det hänt dig att det då fladdrar förbi en liten tanke som får dig att sätta dig käpprakt upp och stirra förfärat framför dig, med en kall hand som har gripit tag om ditt hjärta:
- Skulle jag vattna deras trädgård? Eller var det svägerskan som skulle göra det i år? Jag minns inte!
Det hände mig igår.
Det går ju inte att vänta på svar på det SMS:et så redan innan frukost idag är jag där och tittar till. Troligen har det varit någon annan där, för några av rabatterna är fuktiga trots den ihållande värmen, men det kan ju också bero på det skuggiga läget. Tre krukor står i gassande sol och de är alldeles för lätta. De kan inte fått många droppar. Vattnet rinner rakt igenom, så jorden är för torr för att suga upp det. Jag skrapar försiktigt med nageln längst ut på en grenspets, och drar en lättnandens suck när den är frisk och grön under barken. Finns det liv finns det hopp! Jag låter slangen ligga och droppa försiktigt i krukan medan jag joggar ett par kilometer. När jag kommer tillbaka har jorden börjat suga upp vattnet, men krukan är fortfarande lätt.
Jag återupprepar proceduren och tillslut har benen fått vad de klarar av för dagen och krukorna tunga och vattenstinna. Jag skriver nästa SMS om att trädgården lever och kommer att repa sig.
Min kära vän svarar att det var hon som hade glömt fråga mig i år och att hon hade räknat med en vanlig svensk sommar. Så snällt av henne att skriva så. Sådana vänner måste man vara rädd om. Hoppas att vädret håller i sig, för då vill jag bjuda henne på en lugn, skön kväll framför elden när hon kommer hem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar