Stormhatt

Vår stormhatt kommer från mina föräldrars trädgård i Blekinge. 

Jag har alltid tyckt att den liknar en riddarhjälm så jag trodde länge att detta var den växt som hette riddarsporre och pappa brydde sig aldrig om att rätta mig. Han hade dock lite svårt att gräva upp en riddarsporre till mig när jag bad om det, eftersom han inte hade några sådana, men han tog med sig ”en annan lila hög blomma” till mig och här står stormhatten med sin riddarhjälm!

Det är lite svårt att få stormhatten att trivas här i lerjorden och den förökar sig ytterst långsamt, men jag har tid att vänta på den. I år är det för första gången tre plantor i stället för en och den har fått fint sällskap av min första frösådda riddarsporre, alltså den som verkligen heter riddarsporre.

Echinacea

Solhatt (echinacea) kallades röd rudbeckia när jag började så fröer. Den gula rudbeckian var min favorit från föräldrarnas trädgård och jag fascinerades av den kraftfulla och högresta varianten Magnus.

Jag såg ju hur de vita och röda prasslade ned varandra och att de självsådda plantorna fick varierande höjder och olika nyanser mellan cerise och vitt, men att det hände aldrig hände att någon av de gula rudbeckiorna med brunsvart knapp ändrade sig i färg eller form. Därför blev jag inte speciellt förvånad när jag läste att Echinacea fått ett eget namn: Solhatt. Trots det har jag svårt att sluta kalla dem för röd rudbeckia.

Länge kämpade jag emot korsningarna i echinacearabatterna. Jag satte små snören runt stjälkarna vid blomning och flyttade de rosa till sin rosa rabatt och de vita till sin. Jag såg till och med till att ha dem på olika sidor av huset, för att göra det svårt för dem. Idag tycker jag om att de är så olika i höjd och i färg. Det blir vackrare och mer liv än när alla är likadana. Mångfald berikar. Precis som i sagan om Pricken av Margret Rey blir det roligare när alla får leka tillsammans.

#echinacea #solhatt #pricken #margretrey #minträdgård #trädgård #garden #have #hage

Funkia, hosta

Funkia (hosta) finns i tre varianter hos oss. Länge var den gråblå min favorit, men i år är det den limegröna. De styva bladen gör en gest som säger ”varsågod” och jag tackar och tar emot. 

Den brokbladiga har jag fått från mitt föräldrahem. Den är mjukare i bladen och blommorna är tjusigare och blommar längre än de andras. Vilken är din favorit?

Jag tycker om att ha hosta i stora grupper, men i år har jag börjat använda dem som kantväxt i vår långa skuggrabatt bakom söderhäcken och jag tycker att de gör sig snyggt mot den mjuka sjöstenen och mot gräsmattan. Nu står de som kant, men jag hoppas att de växer till dig och bildar stora bestånd där de står, så jag får både och.

När man skissar på en rabatt och ser den platt ovanifrån på ett papper, så är det lätt att utgå från väderstreck och glömma att ett läge i söder inte behöver betyda full sol. Om en rabatt i söderläge har en hög häck, eller höga solälskande perenner, längst söderut så kan det bli ett bra skuggklimat bakom den höga växten, bara de har tillgång till vatten, för soldyrkarna dricker ofta mycket eller vet hur de ska styra rötterna för att inte torka ut!

En kul sak med funkia är att den är en sparrisväxt. Det hade jag ingen aning om och tyckte att det var en rolig sak att lära sig.

Höstanemon

 Älskade höstanemon! Får jag träffa dig igen imorgon? Tusen knoppar väntar på att slå ut, och några har tveksamt börjat veckla ut sig, men ännu står de och tvekar.

Höstanemonen trivs hemma hos oss och får breda ut sig i en stor rabatt. Som barn lekte jag i bokskogens hav av vitsippor och i min fantasi är detta den uppvuxna varianten av det vita havet av blommor. Blomman är högre och större och det passar mitt vuxna jag och matchar sommarens semesterledighet som påminner lite om det kravlösa i att vara barn.

Finns det då något släktskap mellan vitsippor och höstanemoner? Ja, de ingår i samma släkte, sipporna, och heter båda ’Anemone’ på latin, men det är en stor grupp växter som hör dit.

Hortensiahäck av krukväxter?

Blå hortensia blir rosa i basisk jord

Jag är väldigt förtjust i hortensia som krukväxt. De stora blå bollarna är överdådiga!

De är dock lite svåra som krukväxter och och när blomningen prasslat färdigt ser de inte mycket ut för världen, men slänga en växt som lever, det har jag inte lärt mig ännu. Det jag gör istället är att jag planterar ner de överblommade krukväxterna i trädgården.

I skugga bakom echinacea och zinnia

Jag har därför samlat på mig ett tiotal hortensior som jag har planterat ut längs en slingrande gång i trädgården. I mina drömmar har den vuxit till sin dubbla storlek och fungerar som en friväxande häck mellan gången till blåbären och bakgrund till perennerna. De är bara en trettio centimeter höga eller så och står i söderläge, så min dröm om att de tar sig och bildar en liten häck känns ganska avlägsen. Idag upptäckte jag dock att de har börjat blomma, så kanske finns det hopp?

Två av tio hortensior i min lilla häck

Eftersom jag har satt dessa fuktighetsälskande plantor i full sol i söderläge behöver jag skugga dem. Det jag testade med var att sätta solhattar (echinacea) och zinnior framför dem. Solhattarna har tagit över, så de skymmer hortensian, men vad gör det? De fungerar ju därmed både som skuggningshjälp och väckarklocka, i och med att de slokar med blomknoppen så fort de blir torra och när de får vatten, så rinner det förstås även till hortensian.

I vår kalkrika trädgårdsjord blir hortensiorna rosa, även om de är köpta blå och planterade i stora delar okalkad torv. Det beror på jorden och det är inget jag försöker förändra. Jag tycker om när växterna i trädgården får vara som de vill och jag gillar rosa.

Känner du till någon som har som har lyckats få till en häck av krukväxthortensia?

Brudslöja

Brudslöja (Gypsophila paniculata)

Brudslöjans knoppar passeras lätt obemärkta, men är värda att stanna till vid. Snart har blommorna slagit ut, men inte riktigt än.

Prickarna till knoppar svävar i luften och stjälkarna är styvare än de ser ut. Växten hämtar sin kraft från en djup pålrot och står där den är satt en gång om man har valt den perenna sorten, vill säga.

Brudslöjan finns där i bakgrunden, osynlig och stöttande, vacker och oansenlig och bra på att framhäva de omgivande blommornas skönhet.

Bin och humlor hittar lätt till den. De surrar runt och sätter sig på blommorna för att hämta nektar, utan att tynga de skira stjälkarna.

Victoria

Det lilla plommonträdet Victoria har stått i vår jord i ett år snart och ger kanske en skörd på hela fyra plommon redan i år.

Snart ska jag och sekatören begränsa det lite, något jag tycker är kusligt och obehagligt, men som måste göras. Lite som att gå till tandläkaren. Det är inte så kul, men det blir bättre sedan.

Victoria är känd för att växa snabbt, men jag tror inte att trädgårdsstegen kommer att behövas vid skörden i år.

Stegen är sliten och nött, och den motsvarar på pricken min dröm om en stege i trä och jag är allt lite lycklig för att jag har fått den! Den liknar den som morfar hade under sitt stora plommonträd när jag var liten. Ska jag bara skrubba den ren eller ska den målas också? Vad tycker du?

Sommarmalva

 

Alla blommor det är många av är vackrast!

I närbild framträder varje blommas enskilda skönhet på ett nästan magiskt sätt. Genom kamerans lins fångas blommans porträtt och framhäver personlighetens vackra färger och former. Balansen i blommans komposition är fulländad och ett tacksamt motiv.

Malva Trimestris

I rabatten är det tvärt om. En enstaka blomma av en sort ger inget avtryck och det vanligaste är väl att vi planterar i grupper om tre, fem eller sju och väntar på att det ska växa ihop till ett hav, eller hur?

Min man tycker att alla blommor är vackrast utifrån kriteriet ”många”. Alla blommor vi har många av är vackrast, säger han.

Tehybridrosen ’Karen Blixen’

’Karen Blixen’

Karen Blixen’ planterades det år då min man önskade oss en vit rabatt, för tio-tolv år sedan. 

Rosor sticks, så jag var inte överförtjust i rosor (eller björnbär och krusbär, för den delen) men valde med omsorg ut tre exemplar av denna kraftiga tehybrid.

Att ha en vit rabatt fungerade inte för mig. De vita nävorna fick ceriserosa frölingar, min blekgrå lavendel späddes ut med grannens knalligt lila och så råkade alla fickornas fröer från blå pärlhyacint hamna just runt rosorna. Färg är ju kul, så varför ha bara vitt?

Våra vita rosor kan jag dock aldrig se mig mätt på, för jag har drabbats av en livslång kärlek till ’Karen Blixen’.

Efter pärlhyacinten omges hon först av vit stäppsalvia, och därefter av perenn brudslöja. När vintern kommer står hon ensam kvar och svajar i vinden och det är inte ovanligt att hon blommar med en sista liten ros runt jul.

När kronbladen dalar mot marken njuter jag av det skira vita även där. Jag förstår inte det här med att blommor ”skräpar”. Åldrande är också skönhet i min värld och allt har sin tid.

(En liten parentes: Fanns ordet ”fröling” i betydelse ”frösådd avkomma” innan jag skrev det här uppe, eller kom jag just på det?)