Tehybridrosen ’Karen Blixen’

’Karen Blixen’

Karen Blixen’ planterades det år då min man önskade oss en vit rabatt, för tio-tolv år sedan. 

Rosor sticks, så jag var inte överförtjust i rosor (eller björnbär och krusbär, för den delen) men valde med omsorg ut tre exemplar av denna kraftiga tehybrid.

Att ha en vit rabatt fungerade inte för mig. De vita nävorna fick ceriserosa frölingar, min blekgrå lavendel späddes ut med grannens knalligt lila och så råkade alla fickornas fröer från blå pärlhyacint hamna just runt rosorna. Färg är ju kul, så varför ha bara vitt?

Våra vita rosor kan jag dock aldrig se mig mätt på, för jag har drabbats av en livslång kärlek till ’Karen Blixen’.

Efter pärlhyacinten omges hon först av vit stäppsalvia, och därefter av perenn brudslöja. När vintern kommer står hon ensam kvar och svajar i vinden och det är inte ovanligt att hon blommar med en sista liten ros runt jul.

När kronbladen dalar mot marken njuter jag av det skira vita även där. Jag förstår inte det här med att blommor ”skräpar”. Åldrande är också skönhet i min värld och allt har sin tid.

(En liten parentes: Fanns ordet ”fröling” i betydelse ”frösådd avkomma” innan jag skrev det här uppe, eller kom jag just på det?)