Pionen stod tidigare i min mormors trädgård och påminner om henne. Hon hade visioner med sin trädgård och med sitt företag och hade alltid projekt på gång och överallt där hon drog fram blev det vackrare. ”Hon pekar och jag gräver.” sa morfar, fast det skulle nog vara ”Hon pekar bestämt, och jag knotar och gräver.” för sådan var uppdelningen dem emellan. Han grävde dock alltid och uppskattade allt med henne och hon böjde sig för hans önskemål ibland och gick med på ett växthus för tomat och gurka.
Hans växthus fick dock vara undanskymt i en hörna av trädgården för att inte synas och potatis fick han odla bakom en tjugo meter hög barrhäck eller inte alls. Det skulle bara vara vackert i mormors trädgård.
Som barn gav jag nog inte blommorna så mycket uppmärksamhet, utan det var smultronen, plommonen, äpplena och gurkor och tomater från morfars växthus som lockade. Där var en spännande doft av tomatplantor, mulnande gräsklipp, varm och fuktig luft. Jag orkade inte lyfta den stora gröna vattenkannan i plast, men morfars grova händer hjälpte till.
 |
| Jag provar på att odla gurka också i år, med en planta som jag har fått av min kusin, ett annat av morfars barnbarn |
Jag vet att alla vuxna sa att trädgården var så vacker, men som barn fanns inga värderingar och inte något att jämföra med, bara ett varande. Att växa upp i en så vacker miljö har nog präglat ändå och har säkert lagt grunden för trädgårdsintresset och trädgårdsdrömmarna. Jag kan ju till exempel namnen på alla blommirna som mormor hade och jag vet var de stod. Kanske var det också där jag odlade för första gången, om det inte var hos pappa. I den lilla triangeln som bildades mellan hörnet av tomten och morfars växthus minns jag att jag fick så ringblommor. Enkla blommor som jag fick frö till, vattnade, glömde och upptäckte igen medan jag lät fantasin flöda i leken i mormor och morfars stora, vackra trädgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar