Alla som kom på besök ifrågasatte denna märkliga plantering och ibland fick jag skratta med, men i min föreställningsvärld skulle det bli både vackert och funktionellt. Det praktiska som de dubbla häckarna ger, är lä mot västanvinden när den silas genom tätt bladverk, insynsskydd på hösten när oxeln är kal och en avgränsning mot fröogräset som kommer med vinden från de allmänna ytorna utanför tomten. Det praktiska är dock inte det tyngst vägande, utan det är det estetiska.
Eftersom häcken avgränsar, så blir inte hela trädgården överblickbar, utan det skapas en rymdkänsla och en nyfikenhet på vad som finns där bakom. Det blir rum i rummen. I ett av hörnen har vi gjort en liten glänta för vår hängmatta, och där kan man ligga och vaggas och lyssna på de höga gräsens rassel, sova en stund eller läsa, helt avskärmad från omvärlden.
Den smala gången mellan häckarna är som en portal eller labyrint, som lockar fantasin och får barn att vilja springa. Bakom häcken finner man skydd i ta-fatt-lekar, kurra gömma och vattenpistolskrig. Det förtjusta fnitter som barn utbrister i när de upptäcker gången för första gången är ett sådant ljud som griper tag i hjärtat och får en att minnas att man fortfarande är barn inombords.
Det dröjde inte lång tid innan jag förstod tjusningen med oxeln och nu är jag lika förtjust i dess grågröna vindfång som avenbokens röda vinterskrud, men de dubbla häckarna behåller vi, för att de tillför fantasi och en fortsättning.
