Höstsol

I mitten av augusti brukar jag flytta inomhus, sätta igång med att göra det trivsamt inne igen efter sommarens försummelse av huset som stått på vid gavel för barfotafötter och kära vänner under några månader. Allt har sin tid, och det kan ibland kännas skönt med miljöombytet från utomhus till inomhus, men det är lätt att glömma att trädgården ännu kan vara skön.

Den 15:e oktober visade sig bli en solig dag med sommarkänsla i luften, även om det är en svalare och högre luft än sommarens. Sneda strålar på vackra löv och en annan färgskala får mig att stanna upp en stund, fylld av förundran. Ännu är inte höstruskets tid, ännu är det några dagar kvar till november!

(Cotinus coggygria)

(Aster novi-belgii)

(Verbena bonariensis)

Dags för nytänk?

Njuter fortfarande av soliga frukostar i vårt sommarrum, även om semestern och den intensiva sommarvärmen är över för i år. Fukten i luften, molnen och regnskurarna har fått frö att börja gro och gräsmattan är fläckvis grön istället för brun. Mycket i trädgården har tagit stor skada av torkan och det är kanske dags att ta ett nytt grepp över trädgårdens utformning. Perenner och träd är mycket tåligare och vackrare än gräs när det så här torrt och mycket lättare att sköta än en gräsmatta som ska klippas varje vecka när det är en regnig sommar. Behöver vi egentligen så mycket gräsmatta?

Vår årliga krocketturnering med släkten och vår dotters hjulningar och volter behöver lite gräsmatta och tårna behöver lite friskt gräs för att uppleva riktig sommar, men det går kanske att begränsa gräsmattan? För vattningens respektive gräsklippningens skull. Tål att tänkas på...

Perenner är vackra trots sommarens torka

Går det att skapa en trädgård som är lika vacker en regnig som en solig sommar? Hur får man lätt vackra sittplatser i solen och skugga? Några träd skulle kanske skapa de rum och hjälpa till med skuggan, men ibland är det ju solen man vill ha! De får ju inte skugga för mycket. Hur mycket tid vill jag ägna åt trädgården de kommande somrarna, när barnen är i äldre tonåren? Kanske dags att resa istället? Eller är det ett bubbelbad utomhus eller under tak, som hade gjort trädgården extra behaglig?

Sol/skugga, lä/fläkt, himmel/tak, vatten/eld... Tankarna får nog snurra några varv. Nytänk tar tid hos oss!

Så kom regnet

Sedan i maj har vi haft torka och värme som liknar medelhavets. Man vänjer sig förvånansvärt lätt vid att leva i 32 graders värme, även om man är van vid somrar med 14 grader. Det är behagligt att bada och fira semester, men beklagligt att det kanske inte finns jordgubbar nästa sommar, att stora träd som ek och bok står med bruna löv i mitten av augusti och att så gott som alla gräsmattor har dött.

För att spara på vatten har jag ställt vattenkannor på köksbänken, så att det kalla vattnet som rinner medan man väntar på det varma kan användas i trädgården och så har jag kopplat in varmvatten till trädgårdsslangen och uteduschen. Det gör kanske inte så mycket till och från, men kanske något.

Ett grönt hörn med trädgårdsdusch

I natt kom Regnet med stort R. Det forsade från himlen och vinden piskade sjöar längs asfalten. Blixtar och dunder skakade himlen och blixtarna kom från alla håll. Vi var mitt inne i ovädret. Fascinerande och något skrämmande med det extrema.

Många efterlängtade vattendroppar

Idag är vinden fortfarande frisk, men solen skiner och gräsmattan är lika snustorr att tassa över som den var igår. Endast vattenblänket som speglar himlen i badbaljan vittnar om de flera centimer regn som sköljde över åkrarna här runtomkring och trädgårdens höstanemoner och riddarsporrar i natt.

Byggprojekt

Våra goda vänner funderar en kort stund på vad de vill bygga och sätter sedan igång. Resultatet blir häpnadsväckande och coolt och så plötsligt sitter vi i deras nya uterum eller under en ny pergola. Igår träffade vi andra vänner, som glatt berättade att en släkting till dem byggde en lekstuga uppe i ett träd med ett snyggt trädäck med räcke runtomkring till sin dotter - på en enda helg! Jodå! Vissa kan!

Jag är så djupt imponerad av dessa handlingskraftiga människor som vet hur och vad de ska bygga, och sedan raskt genomför det. För oss tar allt lång tid. Ställtiden innan ett projekt som kräver hammare, skruvmejsel eller pensel kan vara flera år. Vi har till exempel inte målat någon vägg alls sedan vi flyttade in i vårt hus för över tio år sedan, och det är ändå något vi kan göra. Kanske beror det på att jag ogillar projekt under processens gång. Jag gillar att planera och skissa, jag gillar resultatet och jag gillar till och med själva arbetet, men jag gillar inte stöket. Kladdiga klumpar med färg som jag råkat trampa i och klafsat runt med över snygga stenplattor är djupt otillfredsställande. Alltså bättre att låta bli! Eller?

Med detta i åtanke är det lite märkligt att vi har satt igång ett litet projekt i vårt sommarrum, som kommer att ta en hel semestervecka och som knappt kommer att synas. De tio brädorna längst in till höger i sommarrummet, ska ersättas av nya friska brädor.

Vi skyndar långsamt och så här ser projektplanen ut:
Dag 1: Handla brädor
Dag 2: Ta ner det gamla och såga
Dag 3: Måla
Dag 4: Måla alla brädor en gång till
Dag 5: Kapa ett hör på en bräda och skruva upp en tvärslå
Dag 6: Sätta upp brädorna
Dag 7: Städa undan och inreda rummet igen (med samma saker)

Min förhoppning är att vi klarar av dag 5-7 på en dag, men det är många kannor te som ska drickas, många fina människor som ska pratad med och många lugna semesterminnen som ska njutas också, så om det tar fem dagar eller sju, spelar inte så stor roll.

Dag 1. Valmöjligheter

Dag 2. Utblick

Dag 3. Torkstation

Girlanger

För en vecka sedan satte jag upp några trådar i taket i vårt sommarrum och ledde in piprankan att klättra på dem. Det blir vackra girlanger i taket. En pipranka som är etablerad klätrar snabbt och idag fick jag spänna upp en ny tråd, så rankorna kan ta sig vidare. Inte trodde jag att de skulle växa nästan meter under en vecka. Undrar hur lågt den hinner under säsongen.

Pipranka (Aristolochia macrophylla)

Vi har två olika piprankor. Den ena köpte vi när vi flyttade in i huset, och den andra fick jag som present för några år sedan. Den första är den småbladiga sorten och den är lite mer ärtigt grön i färgen, medan den senare är storbladig och lite mer gulgrön. Underbara båda två!

Två sorters pipranka

Piprankan hinner klänga några meter på en månad!

Den första klippte vi ner till basen förra året och visste inte om den skulle klara sig, men det var inga problem. Den har hittat två stolpar att klättra på och fyller snabbt spaljén med friska blad. Den andra ser du längst bort i bilden.

Hur blev det då? En månad senare är den gröna girlangen tät och frodig och rör sig behagligt i vinden. Även blåregnet har fått en tråd att slingra sig kring och det är mysigt och ombonat i sommarrummet.

Långsiktighet

- Hur länge har ni tänkt bo kvar i ert hus?
Frågan kom från en ny bekantskap, som jag haft turen att börja lära känna.
- Alltid, tror jag. Om vi inte hittar en stor lägenhet med takterrass mitt i stan för en billig penning, förstås. Hi hi.

Vem kan ana att det står ett träd i denna rabatt?

Kan du skymta ginkgon?

Innan bladen har kommit hjälper
lerkrukan mig att hitta den.

Funderade inte vidare på det, för allt har sin tid, och just nu är det just nu, men så gick jag en liten runda i vår lilla trädgård och tittade till de gula rudbeckiorna, som just slagit ut, och ja, där i rudbeckiornas skugga, fick jag en glimt av hur långsiktig min planering av trädgården är. För tre år sedan köpte jag skott till två ginkgo-träd (ginkgo biloba), då tio centimeter höga. Efter en vinter inomhus fick de sin plats i trädgården, och jag satte dem i två olika rabatter på lagom avstånd från tomtgräns. De har vuxit tio centimeter sedan dess och det dröjer innan de är tio meter höga träd. Kanske kan någon hänga en hängmatta mellan dem om femtio år, och lägga mig i den. Jag tror att det var svar på hur länge vi planerar att bo kvar i huset.

Sommarrum

Vilken sommar vi har! Varje kväll kan man sitta ute och ikväll blev det roiboste tillsammans med en kompis, lite småsnack om deras senaste resa, om vår gemensamma för en vecka sedan och om hur skönt det är att vara hemma också. Dessa underbara kvällar ger energi till resten av året!

Sommarrummet är vår carport, som inte har använts till någon bil på många år. Vi har funderat mycket på om rummet skulle byggas om med skjutbara glaspartier, göras till ett eget rum som var vinterbonat, eller till gym, hobbyrum eller vinterträdgård, men vi landar hela tiden i ingenting. Rummet är fint som det är, med tyg som väggar och ett tydligt ”utomhus” fast med vindskydd, solskydd och regnskydd. Kanske blir dock sommarens projekt att byta ut ett av tygen mot plankor. Kanske.

Vinrankorna på södersidan har vi låtit växa upp över plankets kant i år och jag måste minnas att sätta upp klätterhjälp till dem nu i veckan. Ska bara bli klar över om de ska ledas in över bordet som ett grönt inomhustak eller ledas upp som vägg.

Glömsk semestervattnare

Har det hänt dig någon gång, att du har suttit i godan ro i din trädgård, kanske med en sprakande brasa framför dig och du har tyckt att livet är bra gott att leva ändå? Har det hänt dig att du, när stress och krav rinner av dig, har tänkt på en god vän som du snart träffar igen, när denne kommer hem från sin långa semester? Har det hänt dig att det då fladdrar förbi en liten tanke som får dig att sätta dig käpprakt upp och stirra förfärat framför dig, med en kall hand som har gripit tag om ditt hjärta:
- Skulle jag vattna deras trädgård? Eller var det svägerskan som skulle göra det i år? Jag minns inte!
Det hände mig igår.

Det går ju inte att vänta på svar på det SMS:et så redan innan frukost idag är jag där och tittar till. Troligen har det varit någon annan där, för några av rabatterna är fuktiga trots den ihållande värmen, men det kan ju också bero på det skuggiga läget. Tre krukor står i gassande sol och de är alldeles för lätta. De kan inte fått många droppar. Vattnet rinner rakt igenom, så jorden är för torr för att suga upp det. Jag skrapar försiktigt med nageln längst ut på en grenspets, och drar en lättnandens suck när den är frisk och grön under barken. Finns det liv finns det hopp! Jag låter slangen ligga och droppa försiktigt i krukan medan jag joggar ett par kilometer. När jag kommer tillbaka har jorden börjat suga upp vattnet, men krukan är fortfarande lätt.

Jag återupprepar proceduren och tillslut har benen fått vad de klarar av för dagen och krukorna tunga och vattenstinna. Jag skriver nästa SMS om att trädgården lever och kommer att repa sig.

Min kära vän svarar att det var hon som hade glömt fråga mig i år och att hon hade räknat med en vanlig svensk sommar. Så snällt av henne att skriva så. Sådana vänner måste man vara rädd om. Hoppas att vädret håller i sig, för då vill jag bjuda henne på en lugn, skön kväll framför elden när hon kommer hem igen.

Hör taggar hemma i en trädgård?

Köksträdgården i söderläge är ett trevligt ställe så här års. Idag har jag stannat vid hallonen så fort jag passerat och letat upp en handfull stora, söta bär varje gång. Det är så gott!

Hallonens taggar är små och överkomliga, men björnbärets taggar sitter fast som med hullingar och verkar vilja göra mig illa. Hör verkligen taggar hemma i en så trevlig hörna av trädgården som vår fina köksträdgård? Att fastna i en ranka gör ju ont, och en tagg i fingret kan förstöra en hel dag innan man får ut den rackaren. Det hade varit så lätt att bara slänga plantorna, men å andra sidan är det ju gott, och jag har ju köpt plantorna för att vår son önskade sig björnbär när han var liten. Lite blödig är jag  allt. Och så är det ju så svårt att döda något som lever.

Efter långt övervägande bestämde jag mig idag för att spara våra taggiga buskar.

Krusbär

Krusbären fick en helt egen odlingslåda på innergården och när de står för sig själva blir de inte lika farliga. Vi har en fin gul sort (Ribes Hinnonmäki gul) och en röd sort som växer mer upprätt och som jag tappat bort namnet på. Krusbärsplantorna tycker jag egentligen om, för de kommer med blad så tidigt om våren, och så är min man så förtjust i smaken, men eftersom jag inte äter så många av dem så sticker jag mig inte så mycket heller.

De björnbärsrankor som ger bär nästa år

De taggar som får mig att bryta ut i flest förbannelser och svordomar är ändå björnbärets och trots att vi har haft rötterna i många år, har det ännu inte blivit så många bär, för jag går hårt fram med sekatören som motangrepp. Eftersom jag nu bestämt mig för att behålla fick jag angripa de långa rankorna med ny taktik och björnbärets nya skott, som ska ge björnbär nästa år, fäste jag försiktigt mot spaljén. Nu vet jag var jag har dem, och kan förhoppningsvis undvika rivsår och taggar.

Den lilla, lilla plantan med tayberries eller björnbärshallon på svenska (Rubus’Tayberry’), fick också en ny plats och vill kanske rota sig bättre nu. Korsningen mellan björnbär och hallon är delikat, med stora fasta bär som smakar hallon, eller är det björnbär? Röda är de i alla fall.

I omplanteringens spår har det blivit några plantor över, så om du vill ha taggar i din trädgård så är det bara att komma och hämta. Sex stycken små björnbärsplantor och tre krusbär, har jag till dig, om du kan tänka dig att ha taggar i din trädgård.

Oläsliga och vittrande etiketter

Vilken sort är det? Jag vet att jag köpte växten på plantskolan och att det var en speciell sort, men vilken? Jag kanske har sparat etiketten någonstans, eller låtit den sitta kvar runt växten. Ett par år funkar det, sedan har etiketten vittrat eller bokstäverna bleknat bort. Varför har jag inte system för detta?

Rosenvial

Perenner är så mycket lättare för mig än annueller, eftersom jag är bekväm av mig och gillar att plantera endast en gång. Därför blev jag mycket glad när jag för några år sedan fick ett skott från en perenn luktärt av min svärmor. Någon luktärt är det förstås inte, då den varken är annuell eller doftar, men eftersom den är så lik, så är det svårt att lära in dess rätta namn.

Tyvärr lyckades jag rensa bort det lilla skott som jag fått, något som nästan aldrig händer mig eftersom jag rensar så sällan, men som tur var hade svärmor sparat några ärtskidor med frön, och nu några år senare, blommar den rikligt för första gången och den har också fått en egen ställning eller spaljé att klättra i.

Rosenvial (Lathyrus latifolius) är inte speciellt ovanlig vildväxande i dikesrenar och runt ängar här i södra Skåne, men jag har ändå inte lagt märke till den förrän jag fick skottet av svärmor, och det ju så hjärnan fungerar; vi ser det vi vill se. Kanske är den ovanligare i Blekinge, men det lustiga är att min mamma, i samma stund som jag fotade min blommande rosenvial, fäste blicken på precis samma växt, i en backe där hon går så gott som dagligen hemma i Blekinge. Hon fascinerades av dess färg och plockade hem en bukett och en stund senare hade jag ett färskt meddelade från henne och pappa om en ny växt som de hade hittat. Så kul att vi njuter av samma blommande växter samtidigt.

Humlor, bin och en igelkott

Bekämpningsmedel bidrar till att antalet bin i världen sjunker och det är så sorgligt! Genom att köpa ekologiskt odlad mat, sätta upp bihotell i trädgården och undvika bekämpningsmedel i sin egen trädgård kan man göra en liten insats för bina.

Ljudet av bin och humlor som surrar är somrigt, och idag gick jag ut för att fånga ljudet på film. Som bonus tittade igelkotten fram ur sitt bo under magnolian och heben.

Länk till sir David Attenboroughs Facebookinlägg om att mata trötta bin.

 

Ogräsfri rabatt

Igår åt jag lunch med en kär vän som jag träffar alltför sällan, njöt av hennes sällskap, det fina vädret och nya intryck. Trädgård är ett ämne som intresserar min vän ibland, men långt ifrån varje år, och en mening från henne fick min trädgårdshjärna att börja arbeta i bakgrunden:
- Efter semestern ska jag gräva upp alla plantor i rabatten, lägga en markduk och lägga sten på den.

Ojdå, så kalt och tråkigt. Så mycket jobb. Så dyrt och tungt. Dessutom letar sig löv in bland stenarna, förmultnar och blir en bra plats för ogräs, så underhållsfritt är det inte. Sten är ett fantastiskt vackert material, men stenen behöver något levande grönt eller rinnande vått att kontrastera mot för bli riktigt vacker.

Hemma igen landande tankarna som malt i bakhuvudet sedan min väns trädgårdsprojekt yppades och visst går det att skapa en underhållsfri rabatt!

Riv upp växterna (fota dem och skänk bort i forum på Facebook eller Blocket, så slipper du åka iväg och slänga dem), rensa bort allt rotogräs och lägg på ny jord. Vattna den nya rabatten ordentligt. Köp in murgröna (Hedera helix) och välj en sort med stora, feta blad som är vintergrön i den zon du bor. Räkna fem plantor per kvadratmeter om du vill ha ett snabbt resultat. Köp också många olika tulpanlökar.

Innan du planterar fyller du ett par hinkar med vatten och trycker ner hela krukorna i dem i en kvart ungefär, så att jorden är ordentligt genomfuktad. Sprid ut murgrönsplantorna jämnt över ytan och låt rankorna få kontakt med jorden, så bildas nya rötter längsmed jorden.

Tulpanlökarna sätter du i grupper efter färg med fem-tio lökar i varje grupp. De ska planteras på tre lökars djup och ha tjugo centimeter mellan varandra (så förökar de sig). Det finns mest tulpaner att välja mellan i slutet av sommaren så vänta gärna med den delen av planeters gen till slutet av augusti eller början av september. Allt annat kan du göra när som under sommaren, bara du håller rabatten fuktig under tiden plantorna rotar sig.

När du är klar behöver du bara vattna. Till hösten kan du lägga en timme på att dra upp det ogräs som frösått sig och likadant till våren, men när murgrönan tagit sig kommer den att konkurrera ut allt ogräs. Min rabatt med murgröna har jag aldrig rensat, bara klippt i kanterna för att den inte ska sprida sig för mycket.

Hela året kommer du att ha en grön rabatt att njuta av och om våren får du en magnifik tulpanrabatt utanför fönstret som är helt underhållsfri. Det bästa är dessutom att låta tulpanbladen vissna ner av sig själva, för då blir det mer kraft till nästa års blomning. Inget jobb!

Om du har fem kvadratmeter rabatt så kommer du att behöva köpa fem säckar jord, 25 plantor med murgröna och tio påsar med tulpanlökar med fem-tio tulpaner per påse. Det är betydligt billigare och lättare att bära än markduk och sten.

En liten varning bara: Trädgård är så kul, att det finns stor risk att du kommer att vilja lägga mer tid på din trädgård i fortsättningen.

Äntligen kom regnet

När de första dropparna faller sätter jag igång vattenspridaren. Det har varit sex veckor av torka och gräsmattan är så torr att det inte finns dagg i gräset på morgonen och om vi skulle ha vattnat, hade det runnit rakt igenom, och så kan man ju inte göra med vårt dyrbara vatten.

När molnen hopar sig och det är fukt i luften ökar förutsättningarna för att jorden ska kunna ta emot vattnet och komma gräsets rötter till godo. Om det regnar flera dagar nu, så gör min vattenspridare varken till eller från för gräset, men å andra sidan fylls ju grundvattendepåerna på igen i så fall. Om det blir varmt igen, så kanske, kanske, vår gräsmatta överlever tack vare det lilla extra vattnet.

Under tiden torkan hållit i sig har jag gått över gräsmattan och plockat bort teveronikan som höll på att ta över gräsmattan. Det visade sig att den klarade sig sämre än gräset utan vatten. Även mossan har fått sig en tuff match. Vi har inte heller behövt klippa gräset och de grässorter i vår matta som klarar sig bäst utan vatten har gått i frö och kommer att hinna fröa av sig innan vi klipper, så nästa år har vi en gräsmatta som är bättre rustad för torrt klimat, survival of the fittest, you know (och Darwin som åkte hela vägen till Galapagos för att upptäcka det, fast det är förstås lättare att hitta bevis för en teori än att formulera hypotesen för den). Fast nästa år blir det kanske en vanlig, blöt sommar. Vem vet?

Mormors pion

Rötterna till denna bondpion stod tidigare i en mycket vacker trädgård i Blekinge, min mormor och morfars trädgård.

När vi flyttade in i huset fick jag den i present och efter att ha testat den på olika ställen i trädgården hittade den sin plats i fjärilsträdgården.

Eftersom mormor alltid sa att en trädgård är som ett minnesalbum, fylld av glädje över växterna och personen man fått dem av, är pionen extra viktig. Den har också fått sällskap av en liten vit pion, som jag fått i födelsedagspresent av mina föräldrar och i år kommer den att blomma för första gången!

Farfars grav

Nog har jag vetat att jag var ett efterlängtat barn. Bortskämd med uppmärksamhet och med att bli lyssnad på, blev jag tidigt. Jag hade en mamma som bakade bullar med mig, en mormor som visade mig hur man stickar och målar naglarna, en morfar som lärde mig hoppa rep och multiplicera och en pappa som kunde allt och tog reda på sådant han ännu inte kunde. Det ni! Tänk att vara medelpunkten i den världen!

Jag ler åt mitt  barnaperspektivs naiva övertygelse om att vara utvald och centrerad, men känner mig så lyckligt lottad över att minnas denna känsla. Att jag fick en helt egen lillebror att vara storasyster till var ju inte heller helt fel. Wow! (Han var förstås också medelpunkten!)

Min familj har alltid funnits där, helt osjälvisk, i bakgrunden och har varit en trygghet som burit upp mig på osynliga armar och något jag fortfarande har lyxen av att ta för given, men det är ju inte så för alla alltid. Min farfar var bara 55 år när han gick bort i cancer, bara några veckor innan jag föddes. Det är sorgligt att pappa och hans pappa miste varandra så unga, men det är inte min historia att berätta. Det innebar dock att mitt barnajag levde med begreppet ”farfars grav” som något som också fanns i min verklighet och vardag. Från stunderna vid farfars grav har jag minnen av knastrande, krattade gångar med ljusgrå granitsingel, miniatyrhäckar av buxbom som luktar fränt som hos katter, av polerad svart diabas med guldbokstäver i relief som fingrarna kunde löpa upp och ner längsmed och plastkrukor med vissnade blommor, tunga gröna vattenkannor som gick mig till midjan och pappas allvarlighet.

Borstnejlika (Dianthus barbatus)

Pappa sådde blommor hemma i trädgården och vi plockade dem med kökssaxen, för de hade så svåra stjälkar att få av. Jag minns bara fragment, och minnena sitter i dofter, i metallen från saxen, pappas vida byxben, stjälkarnas seghet och blommornas klara färger. Borstnejlika, sa pappa att den hette, och den var så speciell som varken var ettårig eller perenn, utan en tvååring, som man fick vänta på, lite som lillebror. Man sådde första året och så blommade den nästa sommar, men den var värd att vänta på, för den stod så länge. Andra blommor vissnade, men bortsnejlijan stod kvar i vasen på farfars grav.

Jag träffade aldrig min farfar, som du förstått, och jag hade många fina vuxna runt mig, så det gick ingen nöd på mig, men i vår trädgård blommar i år ett fragment av ett barndomsminne och jag minns min pappas allvarsamhet vid min farfars grav.

God morgon!

Ljuva sommar! Att barfota ta en runda i trädgården i tystnad tillsammans med tekoppen redan innan jag vaknar riktigt, det är lycka! Passar på att sträcka på mig, andas djupt och tillåta mig att känna efter lite. Välkommen, du nya dag!

Allium

Alunrot

Liljekonvalj

Ett så vackert ord det är, ”liljekonvalj”. Det blir så mjukt med L och J tillsammans och så fin rytm när det finns med två gånger. Den perfekta ytan på de vita klockorna gör också blomman ytterst tilltalande, vilket vi kan se i konstverk och på tapeter, men det inte ordet ”liljekonvalj” eller dess utseende som är det mest slående, utan den behagliga doften. Samtidigt som kvällsljuset drar över himlen och alla trädgårdens vita blommor tar ett kliv framåt i synfältet, vaknar också doften i blommorna och lägger sig tung över rabatten. Om ord kunde beskriva denna doft, så kunde ”lycka” passa in.

Liljekonvalj i skuggan under den lilla blodlönnen

Tre klättrande vänner

En färg som liknar en mulen hösthimmel är inte det mest upplyftande när man bor i Skåne och himlen tar just den tonen stora delar av året, men det är den färg som arkitekten valde åt vårt område för 15 år sedan, och de flesta av oss har valt att vara originalet troget. Som bakgrund till det rödbladiga rådhusvinet (parthenocissus tricuspendata)  är det dock en tilltalande färg, och snart är det kanske den röda färgen som dominerar på planket, för rådhusvin vill gärna ta över. Inte mig emot.

Vår söta lilla alpklematis (clematis alpina) kommer förhoppningsvis att svinga sig uppför väggen i år. Hos vår kära granne växer den så frodigt och generöst att en avkomma fått flytta hit till andra sidan häcken. Blommorna! Så intensivt djupblå!

För att pollinera vår ”minikiwi” behövde vi en kameleontbuske (actindia kolomicta), och här har den börjat klänga sig upp i sin ställning av armeringsjärn. Att det inte blir så mycket frukt gör ju inget när man kan glädjas åt dessa vackra blad!

Nu sjuder det i jorden

Man står där och väntar vid grytan med tevattnet, på att det ska börja koka, så man kan fortsätta morgonens bestyr, tittar bort för ett ögonblick och så kommer den första krusningen, ångan drar fram över den blanka ytan och de första bubblorna spricker mot ytan innan stormen av bubblor signalerar att det går bra att dra kastrullen från värmen. Att likna aktiviteten i trädgården just nu vid ett sjudande än inte helt fel, för här bryter gröna bubblor fram överallt.

Förra fredagen fyllde vi trädgårdstunnan med översta halvan av en avenbokshäck och mellanstationen, en odlingslåda som står tom i väntan på flytt till ett trevligare hörn, fylldes med löv och kvistar från rabatterna och nedklippta perenner. Då lyste jorden svart mot oss och jag undrade om vitsipporna skulle komma alls i år.

Nu, en vecka senare sjuder det av grönska i rabatterna, och visst kom vitsipporna! Nu är det vår!

Vitsippa

Anemone nemorosa

Vit fänrikshjärta

Dicentra formosa ’Alba’

Hortensia (krukväxt som planterats ut)
Hydrangea macrophylla

Hydrangea macrophylla

Skörhet
Stillhet
Snabbköp


Uthärdas
Utplanteras
Urkraft


Förgänglighet
Förfärlighet
Fulländan

Snöigaste påsken i mannaminne

Idag byttes isande regn och piskande blåst mot vindstilla solsken och smältande snö. Vi fick en timmes läkande promenad längs med Bunkeflo strandängar, blev bjudna på fika i solen och fann vårtecken i trädgården. Vilken härlig dag!

Kanin i trädgården

Jag vill inte ha kaniner i trädgården! Så fort det blir kallt så äter de på rudbeckiornas rötter och bladen på den perenna luktärten, och jag vill ju ha mina blommor!

Å andra sidan är det så mysigt att sitta och titta på familjens hänförelse över det lilla djuret, som ser så fredligt och mjukt ut, när det sitter och mumsar gräs precis utanför fönstret, så för att glädja främst min man, men också kaninen förstås, har jag börjat lägga ut morötter på gräsmattan och den lilla kaninen kommer glatt och mumsar. Så snabbt svängde jag: Jag vill ha kaniner i trädgården!

Med perfekt tajming!

Vintergäcken (Eranthis hyemalis) har verkligen tajming! År efter år prickar den in den tråkigaste, blötaste, gråtmulna, deppigdroppiga slaskdagen du kan tänka dig, för att med en solgul kraft från den blötgröna myllan, kaxigt ropa ”Här är jag” och ”Bara tre månader till våren!”. På sommarscenens catwalk av prunkande perenner, hade vi kanske inte lagt märke till den lilla kortväxta glädjespridaren, men här i början av februari, är den huvudnumret på scen och lyckas skapa sprittande, smittande glädjevågor. Allt handlar om tajming. Hatten av och stående ovationer. Jag lovar att vara din publik varje år, kära vintergäck!