Stormhatt

Vår stormhatt kommer från mina föräldrars trädgård i Blekinge. 

Jag har alltid tyckt att den liknar en riddarhjälm så jag trodde länge att detta var den växt som hette riddarsporre och pappa brydde sig aldrig om att rätta mig. Han hade dock lite svårt att gräva upp en riddarsporre till mig när jag bad om det, eftersom han inte hade några sådana, men han tog med sig ”en annan lila hög blomma” till mig och här står stormhatten med sin riddarhjälm!

Det är lite svårt att få stormhatten att trivas här i lerjorden och den förökar sig ytterst långsamt, men jag har tid att vänta på den. I år är det för första gången tre plantor i stället för en och den har fått fint sällskap av min första frösådda riddarsporre, alltså den som verkligen heter riddarsporre.

Echinacea

Solhatt (echinacea) kallades röd rudbeckia när jag började så fröer. Den gula rudbeckian var min favorit från föräldrarnas trädgård och jag fascinerades av den kraftfulla och högresta varianten Magnus.

Jag såg ju hur de vita och röda prasslade ned varandra och att de självsådda plantorna fick varierande höjder och olika nyanser mellan cerise och vitt, men att det hände aldrig hände att någon av de gula rudbeckiorna med brunsvart knapp ändrade sig i färg eller form. Därför blev jag inte speciellt förvånad när jag läste att Echinacea fått ett eget namn: Solhatt. Trots det har jag svårt att sluta kalla dem för röd rudbeckia.

Länge kämpade jag emot korsningarna i echinacearabatterna. Jag satte små snören runt stjälkarna vid blomning och flyttade de rosa till sin rosa rabatt och de vita till sin. Jag såg till och med till att ha dem på olika sidor av huset, för att göra det svårt för dem. Idag tycker jag om att de är så olika i höjd och i färg. Det blir vackrare och mer liv än när alla är likadana. Mångfald berikar. Precis som i sagan om Pricken av Margret Rey blir det roligare när alla får leka tillsammans.

#echinacea #solhatt #pricken #margretrey #minträdgård #trädgård #garden #have #hage

Funkia, hosta

Funkia (hosta) finns i tre varianter hos oss. Länge var den gråblå min favorit, men i år är det den limegröna. De styva bladen gör en gest som säger ”varsågod” och jag tackar och tar emot. 

Den brokbladiga har jag fått från mitt föräldrahem. Den är mjukare i bladen och blommorna är tjusigare och blommar längre än de andras. Vilken är din favorit?

Jag tycker om att ha hosta i stora grupper, men i år har jag börjat använda dem som kantväxt i vår långa skuggrabatt bakom söderhäcken och jag tycker att de gör sig snyggt mot den mjuka sjöstenen och mot gräsmattan. Nu står de som kant, men jag hoppas att de växer till dig och bildar stora bestånd där de står, så jag får både och.

När man skissar på en rabatt och ser den platt ovanifrån på ett papper, så är det lätt att utgå från väderstreck och glömma att ett läge i söder inte behöver betyda full sol. Om en rabatt i söderläge har en hög häck, eller höga solälskande perenner, längst söderut så kan det bli ett bra skuggklimat bakom den höga växten, bara de har tillgång till vatten, för soldyrkarna dricker ofta mycket eller vet hur de ska styra rötterna för att inte torka ut!

En kul sak med funkia är att den är en sparrisväxt. Det hade jag ingen aning om och tyckte att det var en rolig sak att lära sig.

Höstanemon

 Älskade höstanemon! Får jag träffa dig igen imorgon? Tusen knoppar väntar på att slå ut, och några har tveksamt börjat veckla ut sig, men ännu står de och tvekar.

Höstanemonen trivs hemma hos oss och får breda ut sig i en stor rabatt. Som barn lekte jag i bokskogens hav av vitsippor och i min fantasi är detta den uppvuxna varianten av det vita havet av blommor. Blomman är högre och större och det passar mitt vuxna jag och matchar sommarens semesterledighet som påminner lite om det kravlösa i att vara barn.

Finns det då något släktskap mellan vitsippor och höstanemoner? Ja, de ingår i samma släkte, sipporna, och heter båda ’Anemone’ på latin, men det är en stor grupp växter som hör dit.

Hortensiahäck av krukväxter?

Blå hortensia blir rosa i basisk jord

Jag är väldigt förtjust i hortensia som krukväxt. De stora blå bollarna är överdådiga!

De är dock lite svåra som krukväxter och och när blomningen prasslat färdigt ser de inte mycket ut för världen, men slänga en växt som lever, det har jag inte lärt mig ännu. Det jag gör istället är att jag planterar ner de överblommade krukväxterna i trädgården.

I skugga bakom echinacea och zinnia

Jag har därför samlat på mig ett tiotal hortensior som jag har planterat ut längs en slingrande gång i trädgården. I mina drömmar har den vuxit till sin dubbla storlek och fungerar som en friväxande häck mellan gången till blåbären och bakgrund till perennerna. De är bara en trettio centimeter höga eller så och står i söderläge, så min dröm om att de tar sig och bildar en liten häck känns ganska avlägsen. Idag upptäckte jag dock att de har börjat blomma, så kanske finns det hopp?

Två av tio hortensior i min lilla häck

Eftersom jag har satt dessa fuktighetsälskande plantor i full sol i söderläge behöver jag skugga dem. Det jag testade med var att sätta solhattar (echinacea) och zinnior framför dem. Solhattarna har tagit över, så de skymmer hortensian, men vad gör det? De fungerar ju därmed både som skuggningshjälp och väckarklocka, i och med att de slokar med blomknoppen så fort de blir torra och när de får vatten, så rinner det förstås även till hortensian.

I vår kalkrika trädgårdsjord blir hortensiorna rosa, även om de är köpta blå och planterade i stora delar okalkad torv. Det beror på jorden och det är inget jag försöker förändra. Jag tycker om när växterna i trädgården får vara som de vill och jag gillar rosa.

Känner du till någon som har som har lyckats få till en häck av krukväxthortensia?

Brudslöja

Brudslöja (Gypsophila paniculata)

Brudslöjans knoppar passeras lätt obemärkta, men är värda att stanna till vid. Snart har blommorna slagit ut, men inte riktigt än.

Prickarna till knoppar svävar i luften och stjälkarna är styvare än de ser ut. Växten hämtar sin kraft från en djup pålrot och står där den är satt en gång om man har valt den perenna sorten, vill säga.

Brudslöjan finns där i bakgrunden, osynlig och stöttande, vacker och oansenlig och bra på att framhäva de omgivande blommornas skönhet.

Bin och humlor hittar lätt till den. De surrar runt och sätter sig på blommorna för att hämta nektar, utan att tynga de skira stjälkarna.

Victoria

Det lilla plommonträdet Victoria har stått i vår jord i ett år snart och ger kanske en skörd på hela fyra plommon redan i år.

Snart ska jag och sekatören begränsa det lite, något jag tycker är kusligt och obehagligt, men som måste göras. Lite som att gå till tandläkaren. Det är inte så kul, men det blir bättre sedan.

Victoria är känd för att växa snabbt, men jag tror inte att trädgårdsstegen kommer att behövas vid skörden i år.

Stegen är sliten och nött, och den motsvarar på pricken min dröm om en stege i trä och jag är allt lite lycklig för att jag har fått den! Den liknar den som morfar hade under sitt stora plommonträd när jag var liten. Ska jag bara skrubba den ren eller ska den målas också? Vad tycker du?

Sommarmalva

 

Alla blommor det är många av är vackrast!

I närbild framträder varje blommas enskilda skönhet på ett nästan magiskt sätt. Genom kamerans lins fångas blommans porträtt och framhäver personlighetens vackra färger och former. Balansen i blommans komposition är fulländad och ett tacksamt motiv.

Malva Trimestris

I rabatten är det tvärt om. En enstaka blomma av en sort ger inget avtryck och det vanligaste är väl att vi planterar i grupper om tre, fem eller sju och väntar på att det ska växa ihop till ett hav, eller hur?

Min man tycker att alla blommor är vackrast utifrån kriteriet ”många”. Alla blommor vi har många av är vackrast, säger han.

Tehybridrosen ’Karen Blixen’

’Karen Blixen’

Karen Blixen’ planterades det år då min man önskade oss en vit rabatt, för tio-tolv år sedan. 

Rosor sticks, så jag var inte överförtjust i rosor (eller björnbär och krusbär, för den delen) men valde med omsorg ut tre exemplar av denna kraftiga tehybrid.

Att ha en vit rabatt fungerade inte för mig. De vita nävorna fick ceriserosa frölingar, min blekgrå lavendel späddes ut med grannens knalligt lila och så råkade alla fickornas fröer från blå pärlhyacint hamna just runt rosorna. Färg är ju kul, så varför ha bara vitt?

Våra vita rosor kan jag dock aldrig se mig mätt på, för jag har drabbats av en livslång kärlek till ’Karen Blixen’.

Efter pärlhyacinten omges hon först av vit stäppsalvia, och därefter av perenn brudslöja. När vintern kommer står hon ensam kvar och svajar i vinden och det är inte ovanligt att hon blommar med en sista liten ros runt jul.

När kronbladen dalar mot marken njuter jag av det skira vita även där. Jag förstår inte det här med att blommor ”skräpar”. Åldrande är också skönhet i min värld och allt har sin tid.

(En liten parentes: Fanns ordet ”fröling” i betydelse ”frösådd avkomma” innan jag skrev det här uppe, eller kom jag just på det?)

Köttfärgad?

Studentnejlikan ’Carnea’ har börjat slå ut. När jag läste om studentnejlikan stod det på många ställen att den har varit populär sedan 1600-talet och finns i rött och köttfärgat. Utifrån namnet ’Carnea’ får väl detta vara köttfärgen.

Jag tycker att det är en lite tråkig association att tänka på fläskfärs och burkskinka när jag ser denna vackra lilla perenn. Finns det inget annat vi kan kalla färgen? Halväten ferrarigodisbil, kanske? Eller tegelröd? Eller kanske bara melerat blekrosa?

Pak choi x 3

Pak choi från Lomma/Jiangshan

Tre sorters pak choi har jag fått upp i mina lådor. Den första och största är det snart dags att ta frö från. Jag vet inte sortnamnet, men eftersom jag fått plantorna av en vän kommer jag att kalla den ’Jiangshan’ (江山) efter den stad i Kina som min vän växte upp i. Eftersom jag ännu inte har varit i Kina, trots att jag alltid har fascinerats av det stora landet och alla vackra växter som kommer därifrån, så får Kina komma till mig, i form av en liten vrå i min trädgård.

’Arax’ blad var mörkare, nästan lila när plantan
var mindre, men nu blommar den och är bara mörk.

Den andra sorten är lila i bladen och heter Arax. Den blommar nästan lika mycket som ’Jiangshan’. Den tredje är en F1-hybrid som heter ’Joi Choi’ och den är mindre, växer långsammare och den blommar ännu inte.

Tätt, tätt står plantorna och måste glesas snart!

Jag har pak choi på tre olika ställen i trädgården och bäst trivs den i kraftigt gödslad jord med mycket torv i och i full sol. Jag har sått i tre omgångar och den tredje generationen står tätt tillsammans med ringblommor, bladsallat och rödlök, men klagar inte. Dock knyter den sig inte, utan strävar mot solen, så jag måste skörda och göra det glesare i lådorna.

Bakom ringblommorna skymtas pak choi

Det godaste hittills av alla rätter vi lagat med pak choi är att fräsa vitlök i olja och smör och snabbt vända strimlor av pak choi däri. Att göra en dressing med soja vitlök, chili och tahini och ringla över strimlade blad är också jättegott. En kycklingsallad med det som bas, körsbärstomater och lite andra grönsaker är jättegott! Hur använder du pak choi?

Malva

Från en liten påse med handskrivet ”Malva”

 I våras hittade jag ett litet kuvert med fröer märkta med ett handskrivet ”Malva” och sådde dem förstås, nyfiken som jag är.

För första gången i vår trädgård

Jag har helt glömt varifrån jag fått fröerna, men det ser ut att vara samma sort som pappa visade upp förra sommaren (tredje bilden) och kanske fick jag fröerna av honom. Han gillade också att hösta. Denna sommar är vår första utan honom och jag är så glad att en blomma som han tyckte om blommar i min trädgård för första gången just i år.

Malvan i mamma och pappas trädgård

Jag ömmar för Stella

Efter att ha blivit flyttat och fått rötterna avsågade, förlorat två av tre huvudgrenar och blivit hårt uppbundet för att bilda ny krona och stimulera nya grenar, blommade Stella ymnigt och satte frukt. Är det inte fantastiskt?

Nu sitter kråkorna och svajar på den veka grenen och äter upp de bär som inte myrorna redan har mumsat i sig, men det känns så fel att svepa in lilla Stella i ett stort grönt nät. Det skulle göra henne så mycket fulare, och kanske få henne att förlora den sista gnuttan självkänsla om nu träd har en sådan.

När vi valde ut Stella så var hon specialbeställd för att inte växa för stort och inympad på den svagväxande grundstammen GiselA. Vi ville ju ha ett litet sött träd där vi lätt kunde nå bären. Inte visste vi att hon skulle behöva kämpa så för sin överlevnad.

Jag hoppas att hon klarar sig och fortsätter växa. Stor eller välformad kommer hon kanske aldrig att bli, men hon är ändå en prydnad i vår trädgård och bären är goda. Jag är så tacksam för de fem röda körsbär som vi har kunnat plocka i år. Jag ömmar för Stella!

Schneewaltzer

Låt mig presentera Schneewalzer. En hårt tuktad och (till min stora glädje) väldigt envis klätterros, som delar jord med en enorm fikonbuske och luftrum med en stor bil och dess nafsande bagagelucka (som klippt ett par-tre knoppar).

Jag sågade ner den helt för ett år sedan, men roten var för stor för att gräva upp och till min stora lycka har den återkommit. Jag ångrar mig alltid när jag tar bort en växt, och jag borde ha lärt mig det vid det här laget. Straffet för att jag gick loss med sågen är rotskott, men jag får skylla mig själv och sonar gladeligen mitt brott med att klippa av rotskotten.

I år ska jag börja leda upp den mot balkongen, så den får lite mer utrymme och får andas samma luft som den lika ljuvliga och lika solälskande tonårstjejen som trivs där uppe. Kanske finner de varandra.

Blå bolltistel

Kaxig och anspråkslös på samma gång, och en av mina favoriter: Blå bolltistel.

De första bladen är ljusgröna och sedan mörknar de till grönt och blågrönt. Bollen liggen först inkapslad i mjuka blad, är grön, sedan grågrön och så blommar den i blått. Den behöver inte speciellt mycket vatten, stöttar snällt pionerna och gillar vår hårda jord.

Blå bolltistel

Jag kämpade med att få fröna att gro första våren vi bodde här, men jag hade nog kunnat hälla ut fröpåsens innehåll var som helst i trädgården och fått plantor utan ansträngning. Dock finns det en risk att jag hade rensat bor dem.

De små späda plantor som jag hade ansträngt mig för att kultivera såg nämligen ut precis som det ogräs av tistlar som rabatter och gräsmatta var fyllda av, och som sedan sysselsatte mig och ogräsjärnet de följande vårarna och somrarna. Det tog ett tag innan gräsmattan bestod av fler grässtrån än tistlar.

Echinops Bannaticus

Borstnejlika på farfars grav

Borstnejlika

Jag har aldrig träffat min farfar, och trots att pappa och han var bästa vänner, eller kanske för att saknaden var för svår, så talade pappa nästan aldrig om farfar.

Dianthus barbatus

Vad han dock gjorde var att så borstnejlika varje år och vi plockade de blommande tvååringarna och satte dem i en vas på farfars grav.

Borstnejlikan står fint som snittblomma

Jag följde gärna med honom dit. I minnet finns krattade grusgångar, doften av kyrkogård från de låga buxbomshäckarna runt gravarna och pappas vördnad och högtidlighet. Att hämta krattan och den gröna vattenkannan i plast, tillsammans med pappa, och i tystnad dela något med pappa, det var så jag saknade den farfar jag inte hann lära känna.

Pappa har gått bort och igår mindes vi min pappa i en kyrka, tillsammans med den närmsta familjen. Det var vackert, med fina ord, musik och så vackra blommor. Att dela sorgen, känna värmen från de närvarande i den fina balansen mellan högtidligt, uråldrigt och personligt i nuet, gör saknade lättare att bära.

I min trädgård blommar borstnejlikan och jag ska fortsätta så den varje år.